Hårt mot hårt kan tända gnistor

Lidande, som tålmodigt uthärdas när det uppfattas som oundvikligt, blir outhärdligt när möjligheten till en utväg från lidandet föreslås.”

Alexis de Tocqueville, den franske filosofen och samhällsforskaren, gjorde betraktelsen ovan i Den gamla regimen och revolutionen. Boken, som författades 1856, behandlade frågeställningar omkring vad som drev fram den franska revolutionen, men såväl citatet ovan som boken i sin helhet äger viss allmängiltighet.

Efter det grekiska valet där två partier, som profilerat sig med löften om slut på åtstramningar, avskrivning av statsskuld och att rulla tillbaka många av de strukturreformer som skett, är frågorna många. Kommer Grekland få en skuldavskrivning? Hur långt är parterna i en sådan förhandling villiga att gå i en kompromiss? Finns det spridningseffekter till andra Medelhavsländer? Kommer Grekland kunna stanna kvar i EMU?

Låt mig efter bästa förmåga, och med Alexis de Tocquevilles citat ovan i bakhuvudet, försöka ge min syn på saken.

Frågan om hur långt Grekland och dess förhandlingsparter kan gå i en kompromiss om landets skulder, finanspolitik och strukturreformer är ovanligt knivig ur ett spelteoretiskt perspektiv. Såväl den grekiska regeringen som den så ka­llade Trojkan (EU, ECB, IMF) har begränsade förhandlingsutrymmen. Begränsningarna är dessutom av närmast av existentiell karaktär för båda parter.

Vi har två regeringspartier som dels i praktiken är helt nya, och dels har vunnit valet genom att ställa ut löften om att inte acceptera de krav som ställts av Trojkan. Vi har genom historien sett åtskilliga nya kometpartier som varit mycket känsliga för inre stridigheter och genomlidit efterföljande sammanbrott. Att gå från att vara nytt och banbrytande till att bli etablerat och satt att förvalta praktisk politik är en mycket svår och känslig process. Det är svårt att tänka sig ett exempel där förutsättningarna ur det perspektivet varit knepigare än för Syriza i Grekland i dag.

Det är alltså här vi stöter på det spelteoretiska problemet för den grekiska regeringens förhandlingsstrategi, och det är ett problem som tycks underskattas på marknaden.

Det verkar finnas en utbredd syn i marknaden som går ut på att den grekiska regeringen må ha ägnat sig åt slagord och plakatpolitik i sin valkampanj, men att den kommer att bli medgörlig i förhandlingar när vardagens göromål på departementen i Aten ska tas itu med.

Jag är inte så säker på att det kommer att bli så lätt för Syriza och Anel att förvandlas till företrädare för en pragmatiskt lagt statsförvaltning som kan ingå uppgörelser med Trojkan utan vidare. Tvärtom tror jag att såväl Syrizas som Anels ledning är mycket väl medvetna om att det finns en mycket stor risk för att deras partier skulle brytas isär av politiska avhopp och inre stridigheter ifall de skulle svika det politiska mandat som väljarna givit dem och följa en mer pragmatisk och kompromissvillig politik gentemot Trojkan.

Skulle den nya regeringen ingå överenskommelser som stora delar av Syriza och Anel betraktar som oacceptabla är det risk för avhopp bland parlamentarikerna och att partierna spricker, och då kan det leda till att regeringen måste avgå.

Samtidigt sitter Trojkan med ett liknande spelteoretiskt problem. IMF och ECB kan naturligtvis inte tillåta några kreditförluster på sina fordringar till Grekland. I synnerhet inte IMF som alltid har första tjing på återbetalning i alla lägen. Men Trojkan har också ett mycket stort problem som ryms i Alexis de Tocquevilles citat.

Ifall man medger skuldnedskrivningar och mildrade krav på budgethantering och strukturreformer, så är detta naturligtvis lättnader som andra länder med liknande krav kommer att notera. Om Syriza kan, så kan partiets motsvarigheter Podemos i Spanien och M5 i Italien, eller?

Jag hör till dem som tror att en Grexit kommer att ske, även om jag inte kan säga när det kommer att ske. Däremot kan jag citera ekonomen Rudiger Dornbuschs visdomord:

”In economics, things take longer to happen than you think they will, and then they happen faster than you thought they could.”

Lösning saknas

Alla de förslag på lösningar på Greklands ekonomiska problem som man hör verkar faktiskt inte vara några lösningar. De är förslag på hur man ska kunna skjuta upp och minska betalningar på landets jätte­lika utlandsskulder, men de är innehåller inga verkliga lösningar på Greklands problem med konkurrenskraft och ett banksystem med gigantiska kreditförluster och utan förmåga till finansiering på egen hand. Kanske är det för att det inte finns några lösningar så länge Grekland har euron som nationell valuta?