Heikenstens trumfkort

Hushållen fortsätter att låna som aldrig förr. Främst till bostäder som bara stiger i pris men också till konsumtion och köp av kapitalvaror.

En väsentlig skillnad mot 80-talet och stora delar av 90-talet är dock att andelen av lånen som löper med rörlig ränta har ökat dramatiskt.

Den här utvecklingen får konsekvenser för riksbankens främsta instrument i penningpolitiken – räntevapnet. I dag slår både en räntesänkning och räntehöjning på ett mycket snabbare och mera direkt sätt mot hushållen än för 15, 10 eller bara fem år sedan.

I riksbankens senaste rapport om finansiell stabilitet från november föra året uppskattar man andelen av hushållens lån som löper med rörlig ränta till runt 55 procent.

Med tanke på den höga andel av nyutlåningen inom bostadssektorn som görs till rörlig ränta så närmar den sig i dagsläget säkert 60 procent. Av detta är den absolut största delen lån med bostaden som säkerhet.

Hushållens totala lånestock börjar närma sig 1 300 miljarder och det betyder till exempel att förra veckans sänkning mer eller mindre omedelbart ger hushållen nästan 4 miljarder kronor i extra utrymme för konsumtion eller sparande när räntebetalningar blir mindre.

På samma sätt verkar det förstås i den motsatta riktningen vid en räntehöjning. Till denna omedelbara effekt kommer effekten på hushållens förväntningar om riktningen av den fortsatta penningpolitiken och bilden av den egna ekonomin.

Uppgången i den svenska ekonomin har till stor del drivits av privat konsumtion de senaste åren och så ser det ut att fortsätta ett tag till. Med dagens stigande andel rörliga lån minskar tidsluckan mellan att riksbanken agerar och att räntebesluten börjar bita.

Att en högre andel rörliga lån i ekonomin får just den här effekten har visats genom jämförelser mellan England och Tyskland.

För riksbanken är ofta problemet inte så mycket vad som behöver åtgärdas, antingen är inflationsprognosen i linje med, över eller under målet.

Problemet är oftare hur mycket som behöver göras och i vilken takt och det återspeglas också i protokollen från fullmäktiges möten.

Det brukar heta att riksbanken agerar på ett till två års sikt och med en sådan tidshorisont är det givetvis svårt att vara precis i kalibreringen av räntevapnet.

Risken för att ta i för mycket eller för lite finns hela tiden där. Med en snabbare koppling mellan beslut och effekt (transmissionsmekanism) borde effektiviteten i penningpolitiken kunna öka till gagn för hela ekonomin.

Ju snabbare en ränteändring slår igenom i ekonomin desto lättare borde det bli
för riksbanken att träffa rätt. Det blir i större utsträckning möjligt att på kortare sikt än tidigare påverka såväl förvänt-ningsbilden som hushållens faktiska ekonomi.

Tidigare har ofta företagen och deras benägenhet att investera stått i fokus för Riksbankens politik.

Hushållen och deras konsumtion har blivit allt viktigare i takt med att penningpolitiken fått större genomslag på deras ekonomi – dels via en större andel rörliga lån, men också på grund av en ökande belåning, framför allt bostadslån.

Företagens beteende påverkas allt mindre av räntan. Att styra valutakursen via räntan är vanskligt. Bättre då att ställa in siktet på Homo Economicus.