Lägg pengarna i madrassen

Låt mig så här i början på året säga några ord om börsen 2010. Efter en börsuppgång på nästan 50 procent i fjol (som så här i efterhand ser förbluffande självklar ut), verkar det som om optimismen är kompakt. Ni har säkert sett rapporterna i media om hur riskaptiten är rekordstor bland professionella placerare. Det jag själv hör från placerare är att en förkrossande majoritet av mina konkurrenter är mycket positiva. Sådant brukar ju vara en varningssignal, och det tror jag att det är den här gången också.

Min bästa gissning är att börsen står inför en slagig period, men där huvudindex i princip står stilla. Man skulle till och med kunna överväga att sälja aktier i det här läget och parkera pengarna i kontanter (alternativen obligationer och fastigheter känns nämligen inte särskilt lockande de heller). Men det är svårt att skrika sälj, eftersom värderingen inte är något problem. Tittar vi på den svenska börsen, och hur avkastningen på eget kapital och värderingen av eget kapital har utvecklats efter de två tidigare krascherna (början på 1990-talet och millennieskiftet), kan man argumentera för att vi bara är halvvägs i en generell uppvärdering.

Problemet är att sådana uppvärderingsperioder mycket väl kan innehålla relativt långa perioder där börsen står stilla, eller till och med faller. Risken är att vi är på väg in i en sådan period nu.

Det första orosmomentet är konjunkturen. Jag brukar se glaset som halvfullt, och är ganska övertygad om att länder som Sverige kommer att klara sig bra framöver, samt att den globala ekonomin kommer att få allt större draghjälp av Bric-länderna. Men jag är inte alls övertygad om USA (tillsammans med ett antal andra länder i stor obalans, som Storbritannien och Spanien) kommer att leva upp till förväntningarna. Prognosen i år är att USA:s BNP ska växa med 3 procent, vilket i sin tur bygger på antagandet att amerikanska hushåll ska få en inkomstökning, och att hela den dessutom går till konsumtion. Med andra ord ska sparandet inte stiga ytterligare.

Så kanske det blir, men jag skulle aldrig våga chansa på det. De historiska erfarenheterna av finansiella kriser talar ganska entydigt för att sådana här trendbrott i sparandebeteende är brutala, och långvariga. I mina ögon är risken för bakslag i den amerikanska konjunkturen alldeles för stora, och får jag rätt tror jag inte att det tas emot särskilt väl på börsen.

Det andra orosmomentet är ekonomisk politik. Eventuella räntehöjningar behöver kanske inte vara ett så stort orosmoment för börsen, när de kommer blir det väl snarare ett hälsotecken. Men under 2010 går perioden med obegränsade mängder med likviditet till nollränta från centralbankerna mot sitt slut. Varken jag, eller någon annan, kan göra anspråk på att förutspå vad det får för konsekvenser. Men det var nog ingen slump att det, bara ett par veckor efter det att ECB börjat antyda åtstramningar, brakade till kring Grekland. Vilket leder oss in på det här med finanspolitiken – troligen det största orosmomentet.

1994 är en intressant parallell. Då stramades penningpolitiken åt i både USA och Sverige för första gången efter recessionerna i början på 1990-talet. Obligationsmarknaden kraschade, och hårdast drabbades länder med svaga offentliga finanser. Då var det Sverige och Italien, i dag är det tunga OECD-länder (USA, Storbritannien, Spanien) som har liknande underskott. Det finns en risk att de här länderna blir straffade, som Sverige blev. Alternativt kommer regeringarna att strama åt finanspolitiken (jämför med dåvarande finansminister Göran Perssons åtstramningar), vilket i sådana fall slår hårt på efterfrågan. 1994 blev till slut ett lysande år för konjunkturen, men det var ett högst mediokert börsår.

Mattias Sundling är chefsekonom på HQ Bank.