Långt till gröna vinster

Fossil rabatt. Norska Equinor, tidigare Statoil, är en av världens aktiemässigt mer stabila börsnoterade olje- och gasjättar. Den än i dag statligt majoritetsägda energikoncernen bildades av norska staten 1972, och minoritetsandelar listades i Oslo och New York år 2001. Bolagets nya namn antogs i fjol för att signalera att koncernen (liksom många andra olje- och gasjättar) vill bli en bredare energispelare inom även icke-fossila, förnyelsebara energislag, såsom vind och sol. Än är Equinor dock intäkts- och tillgångsmässigt mer eller mindre helt fossilt. Den förnyelsebara affärsdelen i bolaget rapporteras inbakad i ett ”övrigt”-segment som för helåret 2018 inte hade kommit upp i mer än en tusendel (0,1 procent) av tredjepartsintäkterna, en knapp trehundradel (0,4 procent) av omsättningen när investeringsandelar räknas in, samt cirka 2 procent av tillgångarna. Aktiemässigt erbjuds därmed fossila utdelningskuponger motsvarande knappa 6 procents kontant direktavkastning per år, och lågvärderade fossila löpande kassaflöden. För den som blickar långt framåt i tiden är den stora frågan hur bolag som Equinor ska balansera en flytt av enorma resurser från mångåriga affärsrisker kring allt mer kostsamma och ifrågasatta fossila projekt till att börja ta mångåriga affärsrisker inom ett tekniskt snabbföränderligt förnyelsebart fält med helt andra ekonomiska spelregler. Som ses i grafen härintill så är de energianalytiker som följer bolaget i nuläget mer positivt inställda till aktien än de varit sedan åtminstone år 2012, före oljeprisets ras under 2014–2015. Mediananalytikern ser en riktkurs på 212 norska kronor per aktie, motsvarande en i Equinor-sammanhang stor ettårig kursuppsida på i häraden 40 procent.

Källa: Factset (grafik och analytikerkonsensus). Analys: Affärsvärlden.