Rekordår ger lågt i tak

Enligt regeringens vårproposition beräknas i år 36 procent av de heltidsarbetande få årsinkomster över 7,5 basbelopp, som är taket i socialförsäkringarna. Det motsvarar drygt 23.000 kronor i månaden. Regeringen ville i budgetförhandlingarna avisera en höjning till 30.000 kronor om några år, men fick nej av miljöpartiet.

De som har inkomster över taket får inte, som var tänkt, 80 procent av lönen vid sjukdom eller föräldraledighet. Även pensionerna påverkas, fastän utvecklingen här är mer svårbedömd. Samtidigt som allt fler hamnar över taket påverkas de nya pensionerna också positivt av att de är knutna till inkomstutvecklingen.

Om reallönerna fortsätter att stiga i hygglig takt kommer allt fler att hamna över taket. Under de senaste fem åren har reallönerna stigit med nästan fyra procent om året, enligt vårpropositionen.

Äntligen lönelyft

Om ingenting görs dröjer det ändå inte så värst många år innan det nuvarande så kallade generella statliga välfärdssystemet successivt har bytts ut mot ett system av grundtrygghet, där de flesta löntagare får lika stor ersättning när de till exempel är sjuka, oberoende av vilken lön de har. Motsvarande gäller för pensionen.

I grunden kan det som hänt sägas vara något positivt, nämligen att reallönerna börjat stiga i god takt efter årtionden av stagnation. Det är inte taket som har sänkts, utan realinkomsterna som stigit.

Socialförsäkringarna har en övre gräns som justeras med hänsyn till inflationen med hjälp av det så kallade basbeloppet. Däremot påverkas inte basbeloppet av hushållens reala inkomstökning.

I början av 1960-talet, bara några år efter ATP-systemets start, fördes en liknande debatt om att stigande realinkomster hotade att inom några årtionden förvandla tjänstepensionen till en enhetspension. Det var ganska lätt att räkna ut att allt fler skulle hamna över taket, 7,5 basbelopp, om inkomsterna fortsatte att stiga som de hade gjort på 1950-talet och början av 1960-talet.

Nu blev inte utvecklingen sådan. Mellan 1971 och 1988, alltså på 17 år, ökade reallönerna med totalt bara omkring två procent (enligt SAF och Ekonomifakta). Därefter har reallöneutvecklingen varit god, inte bara under de senaste fem åren. Orsaken är inte bara högre ekonomisk tillväxt utan, framför allt, att uppbromsningen av de offentliga utgifterna skapat ett utrymme för höjda reallöner. Under de senaste åren har vi haft något lägre BNP-ökning än på 1960-talet, men större reallönehöjningar.

Skyddet urholkas

Den svaga reallöneutvecklingen på 1970- och 1980-talen kan alltså sägas ha räddat både pensionssystemet och övriga socialförsäkringar. Men när nu reallönerna börjat stiga igen urholkas själva inkomstskyddet, poängen i den s. k. generella välfärdspolitiken.

Det här tycker miljöpartiet är alldeles utmärkt. Mp vill nämligen ha just en socialförsäkring som ger ett grundskydd, inte ersättningen i förhållande till utebliven inkomsten. Även centern lutar starkt åt ett socialförsäkringssystem med starkt grundskydd och en mindre del som ersättning för inkomstbortfall.

Miljöpartiet hotade att spräcka samarbetet med regeringen när socialdemokraterna i vårpropositionen ville skriva in att taket i sjukförsäkringen och föräldraförsäkringen skulle höjas år 2003. I stället har statsminister Göran Persson och vänsterpartiledaren Gudrun Schyman i en gemensam debattartikel – redan detta något märkligt – förklarat att de ska göra frågan om taket i socialförsäkringarna till en valfråga.

De borgerliga partierna, utom centern, vill i princip ha inkomstrelaterade försäkringar. Socialdemokraterna är i sin tur rädda för att en urholkning av inkomstkompensationen ska göra medel- och höginkomsttagare missnöjda med systemet. Det skulle kunna tvinga fram en förändring, kanske i riktning mot ett grundskydd med individuell komplettering.