Revolutionen i välfärden

Budstriden runt Academedia är onekligen en av de märkligare som har utspelats på Stockholmsbörsen. Delvis för alla de underliga turerna (se sidan 18). Men också för att den är det senaste uttrycket för det internationella riskkapitalets omättliga aptit på den svenska välfärdsstatens basvaror. Det där sista lät kanske som hämtat ur ett första maj-tal, men jag har hittat på det själv. Det agitatoriska språket har en oemotståndlig retorisk kraft och det är sällan den som inte brukar stå på tribuner kan använda det.

Fast egentligen har vi på Affärsvärlden inte så mycket emot “det internationella riskkapitalet”, åtminstone inte utifrån någon sorts principiell utgångspunkt. Det kan både vara till nytta och ställa till elände, beroende på hur det används i varje enskilt fall.

Nu används det, som sagt, i växande utsträckning till att köpa upp det som vi i Sverige förknippar med välfärdssamhället: vård, skola och omsorg. I äldreomsorgen har ett litet antal private equity-bolag lagt under sig en betydande marknadsandel. Och skolgång levereras sedan några år i växande utsträckning av vinstdrivande privata företag (se sidan 24).

Den stora ideologiska frågan är förstås: Ska en del av våra skattekronor gå till fonder på Kanalöarna? Borde de inte oavkortat komma skolbarn och seniorer till del – eller åtminstone gå till att sänka skatterna?

Inte nödvändigtvis. VSO i offentlig regi har sällan imponerat genom sin effektivitet. Om privata bolag kan effektivisera verksamheten är det rimligt att de får behålla en del a vinsten.

Men min poäng är egentligen en helt annan. Nämligen att den svenska välfärdsmodellen ritas om i grunden nästan utan debatt. Förr stod striderna i riksdagens talarstol. Nu står de på börsen.