Sanningen aldrig enkel

För en makrokrönikör går det inte att komma runt ämnet finanspolitik efter de senaste veckornas händelser. Jag har tidigare på denna plats pekat på parallellen mellan 2010 och 1994, ett år som dominerades av de kraschande obligationsmarknaderna. Sådana här processer tar tid, det är en entydig läxa från Sverige i början av 1990-talet. Det tog ett år, från tidigt 1994 till tidigt 1995 att få ned riskpremien på svenska obligationer, trots att det i dag förs fram som ett exempel på en ovanligt lyckad krishantering.

Men vad mer kan vi lära oss? Kan vi applicera Sveriges framgångsrika budgetsanering på Grekland? Spanien? Storbritannien? Ytterst lite, säger konsensus. Den svenska budgetsaneringen var omfattande, och åtstramningen slog hårt mot hushållens inkomster och efterfrågan. Den totala BNP-tillväxten räddades av utrikeshandeln. Tack vare att Sverige var relativt ensamt om att sanera sina finanser kunde exportindustrin surfa starkt på efterfrågan utomlands och den svaga kronan. Det sistnämnda gör det omöjligt för till exempel Grekland att kopiera Sverige. Exportindustrin är mycket mindre (sant), inte alls så konkurrenskraftig (också sant) och den lär möta mycket svagare efterfrågan eftersom alla stramar åt samtidigt i regionen.

Men fakta komplicerar bilden. Mellan 1993 och 1999 gick det strukturella saldot i Sveriges statsbudget från ett underskott på 7,7 procent till ett överskott på knappt 1 procent (förbättringen var bättre än någon vågat drömma om). Åtstramningarna brukar betecknas som bland de mest omfattande ett OECD-land gjort.

Trots detta växte Sveriges BNP mellan 1994 och 1999 med i snitt 3,5 procent (också långt bättre än vad någon vågade tro 1993). Och av 3,5 procents tillväxt stod faktiskt utrikeshandeln för bara en tredjedel. Privatkonsumtionen stod för ett större bidrag (1,3 procentenheter) och bruttoinvesteringar för ytterligare en dryg tredjedel. Offentlig konsumtion lämnade inget bidrag (logiskt med tanke på åtstramningen). Observera att detta är siffror som justerats för importinnehållet, det redovisade tillväxtbidraget från privatkonsumtion är alltså ännu större. Det berodde inte på inkomsterna, de sjönk mycket riktigt i början och steg med bara 0,5 procent i snitt under perioden. Nej, det berodde på att hushållens sparande sjönk. När den offentliga sektorn började strama åt våldsamt började alltså hushållen lätta på sitt sparande (men då hade de ju naturligtvis först dragit upp sparandet kraftigt, till nästan 10 procent efter recessionen 1990-93).

Så vad lär vi oss av detta? Ärligt talat vet jag inte. Annat än att det inte finns några enkla sanningar kring finanspolitik. Eller förslag på några alternativa “sanningar” – prognoser för offentliga finanser stämmer aldrig, man underskattar alltid dynamiken i upp- och nedgångar, och det är kanske inte givet att alla åtstramningar sänker tillväxten. Exemplet Sverige visar att när man med pistolen mot tinningen tvingas till stora utgiftsnedskärningar i offentliga utgifter kan det frigöras en hel del tillväxtkraft i ekonomin. Den mekaniska uträkningen som görs av hur mycket efterfrågan som försvinner vid varje nytt åtstramningspaket (som vi och alla andra gör) missar antagligen en hel del dynamik.

I just fallet Grekland är det ändå tveksamt om det går vägen, tycker jag, eftersom skulden (både brutto och netto) är så stor i utgångsläget att något slags omstrukturering verkar oundviklig. Grekland har också ett annat problem, som man delar med flera andra så kallade Piigs-länder men som vi diskuterar mindre, nämligen en usel konkurrenskraft. Det är inte bara den offentliga sektorn som måste igenom ett stålbad, den privata sektorn måste också ta sig igenom ett decennium där produktiviteten ska öka och lönerna sjunka eller öka svagt. Men förväntningarna på tillväxt i euro-regionen är redan låga, konsensusuppfattningen är väl att BNP ska växa med någon procent per år. Så för börsens del behöver det inte vara någon katastrof. Att börsen ligger några procent plus sedan årsskiftet trots allt stök är ett styrketecken.

– Mattias Sundling är chefsekonom på HQ Bank.