Sanningen att säga

Jag har noterat att det på sistone har förts en mediedebatt om bristen på sanningssägare i svensk offentlighet. Jag tänker inte ansluta mig till själva debatten, utan jag tänkte i stället strida direkt till handling genom att ge mitt bidrag av sagda sanningar. Lyfta blicken. Se helheten. Ta in perspektiven. Och försöka mig på att ge en sann verklighetsbild.

Det borde vid det här laget vara helt uppenbart för alla som betraktat utvecklingen i valutaunionen att den inte fungerar särskilt väl. Redan innan projektet sjösattes hade man förutsett många av riskerna som kan uppstå när olika länder med olika regeringar ska dela samma penningpolitik. Man insåg till exempel att samma ränta inte skulle passa alla länder i unionen, och man insåg därmed också att de som fick för låg ränta skulle kunna lockas att låna mycket mer pengar än vad som skulle vara nyttigt.

 För att undvika att det problemet skulle uppstå införde man regler om att inte driva upp sina statsskulder eller budgetunderskott över vissa nivåer. Då var det problemet löst …

Eller kanske inte. Ty så länge medlemsländerna inom EMU fortfarande var suveräna stater med egna regeringar, som förde en politik som syftade till att stärka sin ställning inom landet, så låg den finanspolitiska makten helt och hållet hos de enskilda regeringarna. Om dessa regeringar högaktningsfullt beslutade sig för att strunta i det regelverk som man beslutade om innan EMU bildades, så skulle de minsann tvingas till rättning …

Eller kanske inte. Vem skulle kunna tvinga en fransk, italiensk, spansk eller grekisk regering att lägga om sin politik om den inte vill det? Svaret är ingen. Det fanns ingen i praktiken tvingande kraft för att få nationella regeringar att hålla sig till reglerna och sköta sina ekonomier som utlovat.

Sanningen är helt enkelt den att det inte fungerar att ha en gemensam penningpolitik utan att samtidigt ha en gemensam finanspolitik. Det är också en sanning att man inte kan ha en gemensam finanspolitik utan att fullt ut slå ihop sina påsar med gemensamma skulder, skatteunderlag och politiker. Man måste helt enkelt ha en gemensam regering som beslutar om den gemensamma finanspolitiken.

Pudelns kärna är att EMU är ett halvfärdigt projekt som endast kan ha en chans att fungera på sikt genom att införa gemensam finanspolitik och därmed skapa en gemensam federal statsbildning.

Ett grundtema i det grekiska folkets vrede är motviljan mot att styras av utländska politiska intressen som ECB, EU-kommissionen och IMF. Men den som inser sanningen om EMU:s förutsättningar förstår att den enda vägen till att reparera EMU faktiskt innebär att man snarare permanentar utländskt styre av Grekland. Det skulle ju behövas en federal regering som beslutar om finanspolitiken, och där utgör de grekiska väljarna bara några procent av hela den europeiska finansunionen.

Om man enligt den demokratiska principen en myndig medborgare, en röst, skulle välja en gemensam regering för en europeisk federation, så är det ett valmatematiskt faktum att det bor fler väljare i Medelhavsländerna än vad det gör i Nordeuropa. Skulle verkligen de tyska, holländska, finländska och österrikiska väljarna finna sig i att låta italienska, franska och spanska politiker diktera finanspolitiken ifall det skulle bli valresultatet?

Jag tror inte att det finns någon folkvilja för att gå i riktning mot en sådan fullständig union. Min välgrundade misstanke är dessutom att Merkel och Hollande hyser samma åsikt. Annars hade de vågat tala öppet om nödvändigheten av att göra alla skulder gemensamma och införa en gemensam regering med gemensam finanspolitik.

Så, vad är lösningen på EMU:s problem om politiker inte vågar argumentera för att ge upp den nationella suveräniteten på avgörande områden och bilda en federation, och den breda allmänheten inte heller önskar en sådan utveckling?

Sanningen att säga kan jag inte se någon.