Snart sänks skatten

Om två veckor träffas de politiska partierna för överläggningar om skatterna. Det råder plötsligt en sensationell samstämmighet om att olika skatter bör sänkas. Alla partier anser att inkomstskatten bör sänkas för låg- och medelinkomsttagare.

Att vänsterpartiet och miljöpartiet också kan tänka sig att sänka kapitalskatten och förmögenhetsskatten kom som en fullständig överraskning för några veckor sedan. Därmed bör det råda full enighet även om detta.

Troligen kommer också ganska snart en uppjustering av brytpunkten för statlig skatt. Den andel av skattebetalarna som i dag ligger över brytpunkten är 18 procent. Enligt regeringen bör andelen minskas till 15 procent, vilket var avsikten i den stora skattereformen 1990.

Förenklade skatteregler för småföretag är också något som alla partier säger sig sträva efter. Troligen betyder även detta i vissa fall lägre skatt. Om det ska bli något avdrag för »hemnära« tjänster, som de borgerliga kallar det, är ovisst. Någon sänkning av skatten för höginkomsttagare bör man nog inte räkna med inom överskådlig tid. Kanske utmynnar skatteförhandlingarna i att regeringen tillsätter en parlamentarisk utredning.

Växande budgetöverskott

Enligt budgetpropositionen uppstår med nuvarande regler ett budgetöverskott på 3 procent, eller 60 miljarder kronor, år 2001 (även i alternativet med lägre tillväxt), vilket är 20 miljarder över regeringens mål. Socialdemokraterna har uppenbart ambitionen att de offentliga utgifterna i framtiden ska öka i långsammare takt än BNP. Därmed uppstår med åren ytterligare växande utrymme för skattesänkningar. Om skattesänkningar leder till ökning av tillväxt och sysselsättningen blir dessutom budgeteffekterna begränsade. Om tillväxten ökar med 10 miljarder, 0,5 procent av BNP, förbättras budgeten troligen med 7–8 miljarder.

Viktigare än budgetutrymmet är egentligen hur lönebildningen fungerar. Om facket och arbetsgivarna inte lyckas komma fram till en modell som begränsar löneökningarna till högst omkring 3 procent i framtiden måste regeringen fortsätta att driva en stram finanspolitik och hålla tillbaka konsumtionen. Då blir det inte möjligt att genomföra nämnvärda skattesänkningar.

Utrymmet för skattesänkningar är alltså på olika sätt begränsat, och alla önskemål kan inte bli uppfyllda. Samtidigt bör man räkna med att utrymmet kan öka längre fram. Det kan därför bli fråga om små sänkningar i början, men kanske signaler om framtida förändringar som redan i dag kan påverka företagsamhet och viljan att utbilda sig.

Även om partierna verkar eniga i flera skattefrågor finns skäl att varna för att motsättningar i detaljer, och kanske även taktiskt spel, kan hindra en överenskommelse. Regeringen skriver till exempel i budgetpropositionen att kapitalskattens nivå och förmögenhetsskatten bör »övervägas« under mandatperioden, vilket v och mp tycks hålla med om. De borgerliga vill i stället helt ta bort förmögenhetsskatten och slopa skatten på aktieutdelning (med hänvisning till att utdelningen redan är beskattad som vinst i företaget).

En generell sänkning av kapitalskatten, från 30 till exempelvis 20 procent, är i princip självfinansierande eftersom även avdragsrätten måste förändras. Hushållens avdrag för ränteutgifter är ungefär lika stora som deras skatt på ränteinkomster och utdelningar. När skattereformen genomfördes var avdragen något större, i dag är i stället, till följd av ökade förmögenheter, den inbetalade skatten ett par miljarder större.

Principen om symmetri

Avdragsrätten måste ändras enligt principen om symmetri, eftersom det annars skulle kunna bli möjligt att låna till aktieköp och göra arbitragevinster. Enligt samma princip måste också reavinstskatten sänkas lika mycket som kapitalskatten.

Om man enbart avskaffar utdelningsskatten, som de borgerliga föreslår, blir kostnaderna i budgeten större eftersom avdragsrätten består. Därtill kan aktieägarna få en extravinst genom att börskurserna stiger. Aktiesparande görs mera gynnsamt i förhållande till annat sparande, vilket gör det lättare för företagen att skaffa nytt kapital. Troligen kommer också det utländska aktieägandet att minska när svenska placerare driver upp kursen.

Anledningen till att regeringen samt v och mp vill sänka kapitalskatten är förstås risken att privat kapital lämnar landet. Inom EU finns förslag att man ska hindra skattefria placeringar antingen genom en källskatt på 20 procent (enbart för utländska medborgare) eller att man ska ha rapporteringsplikt till placerarens hemland. Men beslut om detta kräver enhällighet och har därför små chanser att gå igenom. Dessutom återstår ändå Schweiz och kanalöarna som skatteparadis i Europa.

Det har ibland sagts att införandet av en 20-procentig kapitalskatt inom EU är ett skäl för Sverige att också sänka skatten till denna nivå. I själva verket är ju tvärtom avsikten med EU-skatten att hindra kapitalflykt. Om det inte blir några nya regler inom EU blir det bara desto mera bråttom att sänka den svenska kapitalskatten.

På sätt och vis är den svenska kapitalskatten på 30 procent internationellt sett låg. I de flesta andra länder läggs kapitalinkomster ovanpå förvärvsinkomsten med full marginaleffekt. I Tyskland är därför kapitalskatten för höginkomsttagare över 50 procent. Dock medges i princip avdrag för företagets bolagsskatt. Dessutom får man dra av 12.000 D-mark i kapitalinkomst (vilket motsvarar ett kapital på över en miljon svenska kronor). Reavinster för privatpersoner är i huvudsak skattefria.

Men det avgörande för Sverige är alltså inte kapitalskatten i andra länder, utan bristen på rapportering. I Sverige tillkommer dessutom förmögenhetsskatten, som blivit mer kännbar vid låg inflation och därmed låg ränta (för kapitalskatten är det tvärtom, dess effekt stiger med inflationen). Förmögenhetsskatten är dessutom principvidrig, eftersom den beskattar miljonärer men inte miljardärer. Det gör den extra svår att försvara.

Övriga artiklar om skatteplanering