STYRELSER: Rensning i styrelserna

Sammansättningen av de svenska storbolagens styrelseråterspeglar knappast de faktiska ägarförhållandena på börsen.Nej, snarare visar en genomgång av storföretagsstyrelserna attlång och trogen tjänst som VD och/eller vänskap med en avnyckelpersonerna i sfärledningen i en av maktsfärerna garanteraren eller flera tunga styrelseposter i sfärbolagen när denverkställande tiden är över. Storbolagsstyrelserna blir ofta enreträttplats.

Visserligen får VD:n eller den gode vännen styrelseuppdraget avägaren, men i ett betydande antal börsbolag kontrollerarhuvudägaren företaget genom ett begränsat antal mycketröststarka aktier (i vissa bolag har A-aktierna 1.000 röster ochB-aktierna en röst). Däremot har kapitalägarna, dvs det storaspararkollektivet som placerat sitt kapital hos institutionersom fonder och försäkringsbolag, ett marginellt inflytande överstyrelsearbetet och beslutsgången i bolagen.

Den ena kontrollvarianten är ask-i-ask-ägande. Framträdande idet avseendet är Wallenbergssfären. Exempelvis kontrollerasvitvarujätten Electrolux genom två nyckelposter hos delsWallenbergarnas maktföretag investmentbolaget Investor och delshos industrikonglomeratet Incentive som har Investor somhuvudägare. Ägandet är mycket kapitalsnålt, men ger via deröststarka aktierna fullständig kontroll. Direkt äger Investordrygt en procent av antalet aktier, men över 90 procent avrösterna.

Den andra varianten är korsägande, dvs att olika industriföretagmed sammanfallande värderingar och synsätt hos ledningsgruppernaäger varandra direkt eller indirekt. Visserligen har korsägandetsuccesivt minskat efter hård kritik, men alltjämt kvarstår delarav Handelsbanks/Industrivärdensfären. Skogskoncernen SCA ärstorägare i Industrivärden och vice versa, och därför sitterrespektive företagsledning i varandras styrelse. Övrigastyrelseledamöter representerar inte andra ägare, utan ärsnarare kompisar till sfärledningen.

INTE RATIONELLAProblemen med den här typen av elitistiskt ägande är många. Ivärsta fall kan styrelsebesluten fattas på grunder som inte ärekonomiskt rationella, dvs att de inte maximerar aktieägarnasvärde, och som därigenom inte är optimala för de riktigakapitalägarna. Ett uppenbart exempel är just SCA:s ägande iIndustrivärden. Att skogsbolaget binder pengar i enaktieplacering fjärran från skogsverksamheten gagnar knappastaktieägarna. Om skogsföretagets aktieägare av riskspridningsskälvill äga Industrivärdenaktier kan de förvärva aktiernasjälva.Utöver ägarkopplingarna baserad på värdegemenskap mellanett litet antal industrialister i näringslivet har flertalet avde inblandade börsföretagen under korsägandets högkulturutvecklats till otydliga och svårstyrda konglomerat med starkafinanser. Delvis är förklaringen politiskt betingad.

Dubbelbeskattningen av utdelningar har låst in överflödigtkapital i företagen. Detta kapital har, delvis på grund avbristande ägarstyrning, tidvis investerats i flera ekonomiskttvivelaktiga företagsförvärv och kapacitesutbyggnad. Men det harockså länge funnits ett misstroende och brist på förståelse frånindustrin och dess företrädare gentemot kapitalmarknaden.Korsägandet, liksom rösträttsdiffrentieringsägandet, har delvisskapat och underblåst detta. Ingen hänsyn till aktiemarknadenhar ju egentligen varit nödvändig på grund av ägandet. Attdubbelbeskattningen funnits som ett hinder för att dela utöverskotten och optimera kapitalstrukturerna är visserligenkorrekt, men industrialisterna har också velat skapa ettoberoende gentemot kapitalmarknaden. Ett ofta upprepat mantrafrån industrialisterna är att industrin behöver långsiktigarbetsro, och att kapitalmarknaden är alltför inriktad påkortsiktiga vinster. Må så vara, men av allt att döma är börsenen bättre riktkarl för vad som är ett vettigt investeringsbeslutän en liten grupp industriföreträdare.

Den snabba globaliseringen av kapitalmarknaderna gör också attidéerna om att företagen behöver kapitalbuffertar för att parerasämre tider framstår som dammiga. På de internationellakapitalmarknaderna finns betydligt billigare sätt att finansierasig när det finns behov för nytt kapital än att sitta med enlågavkastande kassa. Särskilt i dag när marknadsräntorna ärmycket låga framstår buffertstrategin som direkt olämplig. Sombekant har också flera företag tagit intryck av kritiken frånnya finansiella kreatörer på aktiemarknaden och detinstitutionella kapitalets företrädare. Sandvik, Skanska ochVolvo har nyligen flaggat för stora överföringar avlågavkastande kapital till aktieägarna.

MAKTSKIFTE PÅGÅRÅtgärderna är, som sagt, en effekt av det maktskifte som pågårpå aktiemarknaden. Påtryckningar från nya ägargrupperingar ochatt det institutionella kapitalet flyttat fram sinamaktpositioner ligger bakom. Striden framöver lär säkert handlaom styrelsesammansättningarna och ökat styrelseinflytande förkapitalägarna. En demokratisering av aktiemarknaden skaparbättre förutsättningar för shareholdervalue, dvs attföretagsledningens allenarådande uppdrag är att skapa högstamöjliga värde åt aktieägarna.

Redan vid vårens bolagstämmor kommer en del nya, och mer ellermindre oberoende, ledamöter att ta plats i styrelserna förstorföretag. Ett exempel är att Volvos vice VD Lennart Jeanssonsätter sig i Wallenbergdominerade gruvutrustningsbolaget AtlasCopco. Vems mandat han har är osäkert, men eftersom varkenJeansson eller Volvo tillhör Wallenbergssfären kan man förmodaatt han godkänts av de institutionella ägarna. Det är docktroligt att Jeansson, liksom valet av avgående Volvochefen SörenGyll till ny ledamot i kullagertillverkaren SKF:s styrelse, inteutsetts direkt av institutionerna. Nej, men insitutionerna harsäkert blivit tillfrågade i förhand. Gyll och Jeansson kandärför betraktas som oberoende ledamöter.

Fler oberoende, eller eventuellt direkta representanter för detinstitutionella kapitalet, styrelserepresentanter lär sannolikttillkomma under våren. Säkert kan detta få en pådrivande effektpå styrelsearbetet. Flera av dagens styrelser har ju karaktärenav herrklubbar för likasinnande, och nytt blod lär liva uppsammanträdena. Byrackor och gatukorsningar brukar vara betydligtlivligare än renrasiga hundar med ädla stamtavlor. I USA, somkommit längre kringcorporate governance (som kan översättas medaktivt ägande) finns studier som visar att det finns en positivkorrelation mellan lönsamheten/värdeutvecklingen ochsammansättningen av styrelserna; ju fler representanter frånolika aktieägargrupper, alternativt ledamöter som är oberoende,i styrelsen slår igenom i en bättre styrning och en starkarevärdeutveckling.

Ett bekymmer kring aktivt ägande som förts fram fråninstitutionernas sida är att det är svårt att finna lämpligakandidater till styrelserna. Själva har de svårt att tastyrelseuppdrag i portföljbolag eftersom det skulle försvåraderas förvaltarroll. Exemplen ovan med VolvotjänstemännenLennart Jeansson och Sören Gyll visar, låt vara att det ärosäkert hur pådrivande institutionerna varit i de här fallen, jupå att rekryteringsbasen framför allt är personer som redantidigare tillhör det ledande styrelseskiktet i Sverige. Detbehöver visserligen inte vara fel, men svenskastorföretagsstyrelser behöver nog inte mer industriellt kunnandeutan snarare mer finansiellt entreprenörskap och kritisktgranskande av strategier. I viss mån verkar dock perspektivetväl snävt. Det borde finnas lämpliga styrelsekandidaterutomlands, i synnerhet som det utländska ägandet påStockholmsbörsen numera är betydande.

Men självfallet handlar aktivt ägande inte bara om att skiftastyrelseledamöter för ägarrepresentationens skull. Nej, detfinns säkert även mycket att göra för att effektivisera ochförbättra styrelsearbetet, låt vara att det förmodligen krävsnya styrelseledamöter för att förändra rutinerna mer än bara påpapperet. Till exempel kan de ofta mycket höga styrelsearvodenaavskaffas och ersättas med optionsprogram. Detta skulle medautomatik göra att styrelseledamöternas intressen kommer mer isamklang med aktieägarnas. Det finns börsföretagsstyrelser somhar ledamöter där det är svårt att härleda ett annat mandat änvänskap och som dessutom inte äger en endaste aktie. Man kan medfog fråga sig om dessa styrelseledamöter har några incitamentatt värna om aktieägarnas bästa. Begränsningar av hur mångaexterna styrelseuppdrag som företagsledningen får ha borde varaett lämpligt krav. Detta skulle också hindra utvecklingen avherrklubbar bland börsbolagscheferna.