Svartmålarnas konjunkturgåta

Vad får man om man blandar en sparsam japan, en lat norrman och en dopad finne? Jo, en föga framgångsrik svensk. Det är i alla fall den bild av Sverige och svenskarna som förmedlas av konjunkturprofeterna i höstens prognosskörd.

Aldrig tidigare har samstämmigheten i synen på svensk ekonomi tett sig så stor som idag. I stort sett alla prognos-makare räknar med en mycket måttlig tillväxt på mellan 1 och 1,5 procent i år och nästa år, och det är först under 2003 som tillväxten, både internationellt och i Sverige tar ordentlig fart. I normala fall skulle kanske konsensusbilden inge en viss förtröstan om att läget för svensk ekonomi är lättbedömt. Nu är det tvärtom. Varningsklockorna börjar ringa för fullt. Vid en närmare granskning av prognoserna hopar sig frågetecknen. Det är helt enkelt för mycket som inte stämmer när sifferexercisen ska omvandlas till konsekvenser för svensk ekonomi. Och för en gångs skull pekar faktiskt det mesta på att det kan gå betydligt bättre än väntat.Det finns tre stora gåtor i konsensussynen på svensk konjunkturutveckling i år och kommande år: sysselsättningen, sparandet och exporten.

Första gåtan: Sysselsättningen

Den första gåtan rör relationen mellan sysselsättningsutveckling och BNP-tillväxt, framför allt i år. Det är extremt ovanligt att antalet sysselsatta ökar snabbare än den ekonomiska tillväxten – och så blir det om prognoserna infrias. Hittills i år har sysselsättningen ökat med drygt 2 procent och prognoserna för tillväxten pekar mot lite drygt 1 procents BNP-tillväxt.

Enda gången i modern tid när relationen mellan sysselsättning och BNP legat så snett är 1977. Det berodde då på att den kommunala sysselsättningen steg med närmare 5 procent just detta enda år. Samma år steg också de totala offentliga utgifternas andel av BNP från 51,7 till 57,5 procent.

Den här gången är det dock främst i den privata sektorn som sysselsättningen stigit och fortsätter att stiga. Om man utgår från att de svenska företagarna är rationella uppstår därför frågan om varför företagen ökat sin personal i så stor utsträckning, trots krisrubriker och svag efterfrågan.

Förklaringen kan vara att de antingen valt att behålla personalen i väntan på bättre tider (så kallad labour-hording på ekonomspråket) eller också har efterfrågan trots allt inte varit så svag som indikeras.

Visst kan det finnas förklaringar som ökad frånvaro, främst i form av sjukskrivningar, men det mesta talar faktiskt för att hushållens efterfrågan varit bättre än den som redovisats i exempelvis Nationalräkenskaperna, framför allt gällande tjänster.

När bilinköpen och utlandsresandet sjunker så är det mer än troligt att konsumtionen styrs över mot inhemskt producerade tjänster. Ett bevis för detta levererade turismföretaget Skistar i förra veckan. Bokningarna till svenska destinationer har ökat med hela 16 procent jämfört med fjolåret! Ett annat tecken är att sysselsättningen i många hushållsnära branscher fortsätter att öka och att varslen ligger på en låg nivå.

Om efterfrågan varit så svag så har i alla fall inte företagen upptäckt detta. Det vore högst besynnerligt.

Andra gåtan: Sparandet

För att få ihop den svaga konsumtionen med stigande inkomster måste hushållens sparande öka kraftigt. Det leder oss till den andra gåtan i konjunkturpusslet. För första gången sedan tidigt 1970-tal har hushållen, enligt prognoserna, ökat sitt sparande trots att arbetslösheten sjunkit.Nu har vi haft en svag börsutveckling, terrorattacker och krisrubriker i medier, och kanske har det lett till insikten att lite säkerhetsmarginal är bra att ha. Men att därifrån dra slutsatsen att svenskens sparbeteende förändrats i grunden är att driva analysen för långt. Något som flertalet prognos-makare de facto gör.

Tvärtom borde dagens sparuppgång driva upp konsumtionen ordentligt under nästa år framför allt när bilden kompletteras med löneökningar, skattesänkningar och maxtaxereform. Dessutom borde det finnas gott hopp om nya rekord i julhandeln (se sidan 58), eftersom börserna numera vänt upp och krisen i Afghanistan ser ut att lösa sig.

Tredje gåtan: Exporten

Den sista och kanske största gåtan i konjunkturpusslet rör exportindustrin. Det är otvetydigt så att industrin har haft ett besvärligt år när den internationella avmattningen slagit till med full kraft. Men i år har den svenska industrin också förlorat marknadsandelar trots en rejäl nedskrivning av kronans värde. Detta har aldrig tidigare hänt under efterkrigstiden.

Huvudförklaringen till årets förlorade marknadsandelar är raset för telekomsektorn där exporten fallit med 27 procent. Så för i år är det bara att bita i det sura äpplet. Det har gått dåligt. Men det underliga uppstår när prognosmakarna ska skriva fram exportprognoserna för 2002 och 2003. Till synes förblindade av årets negativa utveckling väntar de sig i stort sett ingen återhämtning av marknadsandelar under nästa år, trots att vi går in i nästa år med en konkurrenskraft som har stärkts med omkring 10 procent. En sådan utveckling skulle i alla fall på 1970- och 1980-talen ha betecknats som en “superdevalvering”. Det enda sättet att få ihop kalkylerna är egentligen att tro på en fortsatt kräftgång för telekomsektorn, en slutsats som ingen törs dra.

Det är mot bakgrund av dessa frågor inte speciellt lätt att få ihop de tankegångar som styrt prognosmakarna den här hösten. Följden blir att prognoserna troligen kommer att behöva revideras upp rejält framöver. Det enda som egentligen talar emot detta är att den globala tillväxten mattas ytterligare, något som i dagsläget är möjligt men knappast troligt.