Tung riskkapitalist på svensk uppköpsrunda

Julie Meyer är en av de få kvinnliga makthavare som vuxit fram inom den nya ekonomin och gjorde ett mindre klipp när en av hennes skapelser, bolaget kring nätverket First Tuesday som idag finns i över 100 länder, såldes till amerikanska investmentfirman Yazam.com för nästan en halv miljard kronor.

I dag rankas hon som Europas 13e mäktigaste kvinna, av Wall Street Journal Europe, och verkar som riskkapitalist i egna Ariadne Capital, vars affärsidé är att bli Europa ledande ”deal architecht”.

”Megatrenden inom riskkapital är nätverkande och allianser mellan stora och små, nationella och internationella aktörer. Vi försöker agera ’mäklare’ mellan större företag, startups och riskkapitalbolag och knyta ihop dem med varandra – allt från att slå samman mindre startups med samma affärsidé till att genomföra större förvärv och sammanslagningar”, säger Julie Meyer.

Som ett led i det är hon bland annat ute på fyndjakt i dotcom-kraschens spår och köper bolag som fått slut på pengar eller bara inte nått ända fram – så kallade ”shut-downs”.

”Vändningen på såväl IT- som riskkapitalmarknaden har inneburit att många nystartade företag har räknats ut för tidigt. Det kan handla om företag med halvfärdiga produkter som fått slut på pengar, bolag där ledningen plötsligt tappat intresset eller företag vars investerare fått kalla fötter och inte vågat gå in med mera pengar trots att man är nära ett kommersiellt genombrott. Det är slöseri att inte tillvarata dem.”

I dagarna är hon på blixtbesök i Sverige, bland annat för att leta potentiella bolag att ”mäkla” ihop med europeiska aktörer. ”Det riskkapital som hittills investerats i Sverige har finansierat forskning- och utveckling av många intressanta produkter i gränslandet mobil handel och trådlös kommunikation. Nu förtjänar de ett större sammanhang och vi avser att spela en roll i den utvecklingen. Vi för redan diskussioner både med ett par venture capital-bolag, bland annat Brainheart Capital, och affärsänglar och med ungefär fem produktbolag som vi skulle vilja göra något ihop med.”

Det faktum att det svenska IT-undret falnat i kanterna har inte avskräckt henne nämnvärt.

”Sverige har fortfarande ett världsrykte vad gäller teknologiska innovationer och entreprenörskap. Ni har nog blivit hemmablinda av de få dotcom-krascher ni har haft och glömmer att konkurser som Boo.com innebär enorma kunskapsvinster. Kanske startar inte just Ernst Malmsten och Kajsa Leander (Boo.coms grundare, reds anm.) ett nytt företag men det finns en hel grupp av människor som arbetade för dem som lärde sig mycket om hur man gör och inte gör och som kommer att föra kunskaperna vidare. Silicon Valleys framgångar bygger på fyra generationers kunskaper, Europa är bara inne på sina andra generation ännu.”

Att temat för dagen är huruvida Framfab finns kvar efter sommaren eller ej, läste hon på flyget till Stockholm, och hon utesluter inte helt möjligheten att bolaget skulle bli uppköpt av en utländsk aktör.

”Jag träffade Jonas Birgersson förra året när han föreläste på First Tuesday i Rom och han var oerhört medveten om att den enda tillgång bolaget har är de anställda. Det finns säkert bolag som kan tänkas vilja köpa Framfabs humankapital och några av de företag vi arbetar med är intresserade av att göra förvärv i just det område som Framfab är verksamt inom.”

Generellt sett, säger hon, var problemet med den nya ekonomins bolag att de levde för länge ”i förnekelse”.

”De drog sig in i det längsta för att sparka folk, för det skulle vara en så tydligt signal att då var allting över – men också det första de borde ha gjort. Hellre än att låta hela skepp sjunka borde de kastat delar av personalen över bord och räddat resten. Men man ska inte klandra portalfigurerna för utvecklingen. De var ambassadörer för sina företag och spelade den roll de skulle. Det som ledde till deras fall var att det var så många människor som ville vara med och tjäna pengar på deras idéer och att förväntningarna blev så höga att de blev orimliga. Man kan tycka att det är orättvist men en entreprenör kan heller inte räkna med rättvisa. Det enda man kan räkna med är möjligheten att jobba jävligt hårt utan garantier.”