Vändpunkten? Inte då!

Börsen stiger, och ute knastrar det av solvarmt grus under cykeldäcket. Pang! så har vi det man brukar kalla för ”positivt tolkningsföreträde”. Marknaden struntar i katastrofala arbetsmarknadssiffror från USA och oväntat snåla räntesänkningar från ECB.

Sedan den här finanskrisen inleddes har vi haft flera börsrallyn som visat sig vara tillfälliga uppgångar i en lång nedåt-trend. Nu har vi brutit ett antal viktiga motstånd, hävdar några och kan dessutom skönja en stabilare konjunktur. På de här värderingsnivåerna är börsen heller säkert inte kräsen; mycket elände är redan diskonterat. Stabiliseras konjunkturen, eller kanske bara försämras i en långsammare takt, kan det vara gott nog.

Och det sistnämnda verkar onekligen vara på gång. Vi kan titta på råvarupriser, aktiekurser i asiatiska fraktbolag, inköpschefsindex i USA och en rad andra indikatorer som slutat rasa, utan ligger och harvar i ett intervall. Det är visserligen på så låga nivåer att de indikerar svag tillväxt (eller snarare negativ tillväxt), men det blir åtminstone inte värre.

Eftersom vi nu har ett av historiens mest omfattande paket av stimulanser på väg ut i den globala ekonomin, plus att lagren måste gapa tomma överallt, så är rimligen nästa steg en kraftig rekyl uppåt i världsekonomi. Så resonerar optimisten, och sin vana trogen söker hon efter ljustecken i USA-ekonomin. USA var (som vanligt) först in i den här recessionen och kommer att vara först ut. Så har det alltid varit.

Låt mig föra fram ett par skäl till varför jag tror att även detta är ett ”bear market-rally”, alltså inte början på återkomsten. Med risk för att göra mig skyldig till makroekonomers och strategers paradmisstag (att missa vändpunkter) måste jag dock anföra tre skäl till varför detta inte är den stora vändpunkten.

För det första har USA inte en vanlig recession. USA går igenom en finanskris. Sådana recessioner följer ett annat mönster. Ett kännetecken är trendbrott i sparandet. USA följer samma mönster som Sverige, Thailand och allsköns andra länder i motsvarande situation. Av olika skäl vill hushållen nu öka sitt sparande.

Sparkvoten i amerikanska hushåll är nu trendmässigt på väg uppåt. Ingen vet när amerikanska hushåll känner sig bekväma igen, men historien talar för att eventuella skattesänkningar och andra inkomster kommer att gå till sparande, inte till en kraftig återhämtning i konsumtion. Sådana här recessioner kännetecknas också av tjuvstarter innan nästa våg av elände kommer, när kreditförluster och konkurser toppar.

För det andra, en bank- och finanskris kräver en framgångsrik hantering av just banksektorn. En nyckelfaktor måste vara om vi tror att amerikanska myndigheter har bankkrisen under kontroll. Jag tycker inte det. Men de nuvarande lösningarna (främst finansminister Geithners förslag på halvt privata, halvt statliga investeringsfonder) är fortfarande oklara, fulla med frågetecken och troligen långt ifrån optimala. När myndigheterna i förra veckan tillät banker att mjuka upp kraven på marknadsvärdering var det inte ett steg närmare en lösning (som man skulle kunna tro om man såg på börsreaktionen), utan ett steg närmare ett farligt Japanscenario.

Vilket leder oss in på det tredje skälet, att vi inte har kreditmarknaden med oss. Börsen har gått kraftigt ett antal gånger, men utan att kreditmarknaden reagerat. I slutändan har kreditmarknaden vunnit. Att säga att det är svårt att hitta vändpunkter för börsen är en underdrift. Att sitta och vänta på att vinstvarningarna ebbar ut eller att ledande indikatorer börjar stiga är ofta meningslöst, börsen har gått långt innan det händer. Men den här börskraschen utlöstes av kollapsen i banksystemet och utvecklingen kan rimligen inte vända långsiktigt utan att grundproblemet har lösts på ett trovärdigt sätt. Där är vi inte.

Fotnot: Mattias Sundling är analyschef på HQ Bank.