Vänsterflirten som går hem

Med tur och skicklighet har regeringen fått ihop en budget för valåret 2002 som är frikostig mot stora grupper av väljare, samtidigt som man klarar både utgiftstaket (nödtorftigt) och överskottsmålet. Den borgerliga oppositionen får sägas ha gjort ett blekt intryck i förra veckans budgetdebatt. Skattesänkningar brukar ju annars vara deras främsta vapen.

Socialdemokraternas stora olycka är att vänsterpartiet tagit så många av deras väljare efter åtstramningen på 1990-talet. Därför tvingas de själva föra en mer utpräglad vänsterpolitik.

Men problemet är att en orientering åt vänster skulle kunna stöta bort många tjänstemän i medelklassen, som är mera intresserade av sänkt skatt än höjda bidrag. Nu verkar regeringen kunna kombinera en flirt med vänsterväljarna med rejäla förmåner åt medelklassen. Och de senares röster behövs för den som vill regera.

Vänsteralibi

Regeringens viktigaste vänstereffekt är väl egentligen att den fått med sig vänsterpartiet på en gemensam budgetpolitik. Det ger ett visst alibi. Annars är utgiftsökningarna inte så märkvärdiga. Den viktigaste reformen är maxtaxan på daghemmen, som mest gynnar höginkomsttagare.

Många ekonomer önskar väl att det offentliga utgiftstrycket skulle minska snabbare. De så kallade takbestämda utgifterna ökar dock bara med drygt 3 procent nästa år samtidigt som BNP ökar med 5 procent (i löpande priser). Man måste nog säga att regeringen är förhållandevis återhållsam, därtill tvingad av det utgiftstak som fastställts tre år i förväg.

I själva verket är det främst kommunerna som drar upp utgiftsökningen. Detta kan ske därför att skatteinkomsterna stigit så kraftigt. Staten tycks ha svarat med att skriva ned statsbidragen. Det var ju annars de som var så viktiga för vård, skola och omsorg.

Sammantaget stiger ändå de offentliga utgifterna väl mycket. De tar hälften av BNP-tillväxten. Det är samtidigt mycket mindre än på 1970- och 1980-talen då den offentliga sektorn i regel lade beslag på alltihop. Nu blir det i alla fall en hel del över till att skapa det utrymme för reallönehöjningar som antagligen är nödvändigt för att avtalsförhandlingarna inte ska sätta fart på inflationen.

Återhållsamhet med de offentliga utgifterna under flera år har i kombination med god tillväxt skapat ett utrymme för skattesänkningar. Det främsta hindret har varit att efterfrågan skulle kunna öka för mycket, vilket hotar att sätta fart på inflationen. Avmattningen i konjunkturen kommer därför lägligt.

Ingen ekonomisk händelse

Terrordåden i USA, som inte var någon ekonomisk händelse men som ändå kan få psykologiska effekter, gör det bara ännu mer befogat med skattesänkningar.

Det finns förstås en risk att konjunkturen nu blir svagare än vad regeringen räknat med. Vid en kraftig dämpning, i ett beräknat lågtillväxtalternativ, kalkyleras att budgeteringsmarginalen nästa år överskrids med 3 miljarder. I så fall lär det bli besparingar efter valet. Det skulle skada förtroendet för regeringen och svensk ekonomi om man i detta läge inte gjorde något.

Däremot verkar det, enligt finansdepartementets kalkyler, inte finns någon nämnvärd risk för överskottsmålet i budgeten. För övrigt verkar även regeringen börja tycka att den kamerala fixeringen vid budgetsaldot och statens finansiella ställning blir alltmer förlegad. Det är en uttryckt avsikt att man ska acceptera lägre överskott eller till och med underskott i en lågkonjunktur. Det är inte alls troligt att ett underskott då medför fara för ökad inflation, vilket är det enda som finansmarknaden har anledning att reagera över.

Även med det nuvarande svårmotiverade överskottsmålet finns, enligt finansdepartementet, utrymme för ytterligare skattesänkningar längre fram, eftersom det så kallade strukturella saldot både 2002 och 2003 ligger över målet. Enligt budgeten får för övrigt den offentliga sektorn i år en nettoförmögenhet, alltså ingen skuld, på 154 miljarder kronor, som ökar till 333 miljarder år 2004.