Varför köper ingen aktier?

Det finns alltid någon indikator som kan indikera motsatsen, men enligt min uppfattning är det svårt att hävda att aktier skulle vara högt värderade. Det mesta tyder snarare på motsatsen, att det är en lågt värderad tillgångsklass. Det framåtblickande p/e-talet ligger på 14,1, någonstans runt ett historiskt genomsnitt (även om det är svårt att i Sveriges fall härleda ett rimligt historiskt genomsnitt). Det så kallade price book ligger under ett historiskt genomsnitt, på 1,81. Om vi befinner oss i något som liknar en hyggligt normal återhämtning är p/e-talet egentligen lägre, då är vi bara halvvägs i den upprevidering av vinsterna som analytiker brukar tvingas till.

Direktavkastningen är inte dålig, 3,5 procent. Och enligt den förra börs-kraschens populäraste nyckeltal, Fed-modellen, är aktier mycket billiga jämfört med alternativet, obligationer. En svensk tioårig statsobligation ger nu en nominell avkastning på knappt 2,5 procent. För den som tror att Riksbanken inte ska misslyckas totalt på nedsidan utan nå 2 procents inflation framstår det sannerligen inte särskilt lockande. Det gör knappast heller likviditet som väl i princip ger 0 procent, eller realränteobligationer som ger 1,2 procent realt per år. Och råvaror tror i alla fall vi har toppat för den här gången.

På HQ Bank gör vi emellanåt övningen att utifrån våra prognoser om vinster de kommande två åren, utdelningar och ett antagande om en normaliserad värdering inom två år framåt summera allt och sedan räkna tillbaka till nuläget för att sedan uttrycka det som potentiell årsavkastning. Räknat så här har Stockholmsbörsen, enligt våra beräkningar, en potential att leverera en avkastning på 16 procent per år kommande två år. Problemet är att även om vi har rätt behöver det ju inte komma i en vacker jämn ström utspridd över två år. Men det är ändå en enastående potential i den här lågräntemiljön.

Så, varför rusar inte börsen? Varför tycker många fortfarande att 2,5 procent på en tioårig obligation är en mera attraktiv avkastning? Uppenbarligen därför att man inte tror på vinstprognoserna. 2,5 procents obligationsränta kan bara vara attraktivt om man tror på en kraftig avmattning i konjunkturen, kanske till och med en ny recession (jag är medveten om att jag här bortser från möjligheten att placerare köper obligationer som den enda säkra tillflyktsorten).

Det är alldeles självklart att det i den här miljön finns tusen och en risker att peka på. Den finanspolitiska oron i Europa står överst på listan just nu. Vi misstänker att nästa bubblare är statsfinansiell oro kring USA/Storbritannien och ökad oro kring efterfrågan i USA. Efter det, överhettning i Kina och så vidare och så vidare.

Det finns nu inte plats att diskutera de här orosmolnen i detalj, men man kan också fundera lite på den historiska parallell till nuvarande börs som jag pekat på tidigare, nämligen 1994. Det var ett år med fantasiskt vinsttillväxt och BNP som växte med drygt 4 procent. Det var också ett år när obligationsmarknaden kraschade, Sverige skulle ställa in betalningarna och alla skrattade åt den avgående (Anne Wibble) och tillträdande (Göran Persson) finansministerns försäkringar om att tillväxten skulle ta fart och statsskulden stabiliseras.

Så här långt har det varit en mycket lämplig parallell. Med orosmolnen ovan kvar resten av året kommer troligen 2010 att fortsätta att vara ett mycket stökigt år. Men…om ni orkar sträcka ut placeringshorisonten bortom jul, och inte tror att hela världsekonomin ska trilla ned i ytterligare en recession finns det några lysande köptillfällen på börsen. I cykliskt ska man nog vara lite selektiv, men banker och en hel rad lite mer försiktiga sektorer som operatörer, handel och läkemedel framstår som mycket attraktiva placeringar.