Varning för depp-fällorna!

?Pessimismen känns just nu bottenlös. För att få lite perspektiv gjorde jag häromdagen en lista på vad man sagt i alla recessioner jag kan minnas.

1?”Landet avindustrialiseras”! I en lågkonjunktur sjunker industriproduktionen. I varje recession ska någon sektor falla offer för bilan, av strukturella skäl, som nu bilindustrin. Varje gång hörs ropen om ”avindustrialisering”. Att enskilda sektorer går under är dock inte avindustrialisering, utan strukturomvandling.

Tyvärr har strukturomvandling den obehagliga egenskapen att vara som mest intensiv i just recessioner. I recessioner brukar man alltid peka på att industrin som andel av BNP sjunkit till rekordlåga nivåer. Mindre ofta pratar man om att i dynamiska marknadsekonomier sjunker industrins andel av sysselsättningen och förädlingsvärdet regelmässigt.

2”Finansbranschen blir

aldrig mer sig lik”. En segsliten ”sanning”, i olika varianter. Finansbranschens överlönsamhet, och stora bonusar är nu definitivt historia. Finanssektorn som andel av BNP eller sysselsättning har vuxit sig alldeles för stor och står nu inför flera års krympning. Jag kan inte dra mig till minnes ett enda år under min yrkeskarriär som detta inte varit en sanning inför nästa år. Den här gången känns det onekligen relevant, men sektorn har alltid överraskat.

3”Bankerna går under”. Efter ett blodbad liknande det Sverige hade i början av 1990-talet, och USA har nu, kan ingen föreställa sig att banker ska bli lönsamma. Men det kan de, och det blir de. Åren efter den svenska finanskrisen hade svenska banker en sådan fenomenal överlönsamhet att de 1996 hade de starkaste balansräkningarna i Europa. De banker och tillgångar som staten fått ta över, stiger snabbt i värde och redan några år efter finanskrisen återvinner staten stora värden. Slutnotan blir ofta begränsad.

4”Regioner går under”. I många recessioner går bräckliga regioner igenom en rejäl strukturkris, utlöst av sparandeunderskott, kostnads- och valutakris. Latinamerika hade en i början av 1980-talet, Asien en 1997–98 och Östeuropa har sin nu. Hur osannolikt det än kan verka nu, reser sig även regioner. Det är ingen vågad gissning att Östeuropa kommer att göra något liknande det Asien gjorde, en återhämtning ledd av stark nettoexport och dämpad inhemsk efterfrågan. Om några år har Östeuropa kanske stora sparandeöverskott. Flera har säkert letat sig in i eurozonen.

5”Offentliga

finanser återhämtar sig aldrig”.

Som alla länder i finanskris och recession går nu USA mot stora budgetunderskott, 10–12 procent av BNP. Som vanligt förutspås underskotten bli långvariga. Så kanske det blir, men kom ihåg domedagsprognoserna där svenska statsfinanser obevekligt förutspåddes gå mot ständigt växande skuld (som andel av BNP) och kollaps. Det blev naturligtvis tvärtom. Konjunkturen vände, regeringarna genomförde ett antal finanspolitiska åtstramningar och det kommande decenniet kännetecknades av att Sverige fick en av Europas starkaste offentliga finanser.

Så vad är poängen? Att inte glömma bort att vi alltid missar dynamiken, eftersom vi verkar i just dynamiska marknadsekonomier. Den här gången ser det onekligen otäckt ut, det finns till exempel en tydlig risk att USA glider in i ett Japanscenario om inte bankkrisen hanteras mera aggressivt. Fallen i BNP och handel globalt är hisnande. Och vi har nu ett antal kriser på samma gång: en bankkris i USA, en betalningsbalanskris i Östeuropa, en strukturkris i bilindustrin, ett trendbrott i sparandeobalanserna mellan USA och Asien osv, osv. Men var och en av dessa har världsekonomin sett förut, gått igenom och sedan har vi (nästan) alltid överraskats på uppsidan när vändningen kommit.

Mattias Sundling är analyschef på HQ Bank.