Det krävs ryggrad för att vinna val

Ordet ”populist” lämnar mig ingen ro.

Det är – åtminstone i svenska sammanhang – alltid negativt laddat. På 1990-talet skälldes Vänsterpartiets Gudrun Schyman för vänsterpopulism. Vilket betydde ungefär: överbudspolitik och intill fördumning förenklade ekonomiska samband.

På senare år har den så kallade högerpopulisten hamnat i fokus: Jimmie Åkesson, Donald Trump, Marine Le Pen. Här räcker inte enkelspårighet som förolämpning. Högerpopulisterna anses även uppamma hat och hets. I förlängningen är de rentav demokratiförstörare.

Båda orden – populism och demokrati – går tillbaka på ordet folk. ”Populus” på latin, ”demos” på grekiska. Och som vanligt går de gamla grekerna segrande ur sympatistriden. Vi associerar till solbelysta tempel, gröna olivlundar och gråskäggiga filosofer – fast dessa upphöjda herrar både höll sig med slavar och sodomiserade försvarslösa ynglingar.

Medan de mest minnesvärda latinska kulturbärarna – antikens romare – förknippas med depraverade kejsare och blodiga gladiatorspel. Fast vi lika gärna skulle kunna hylla deras akvedukter och utveckling av juridiken.

Politik på folklig grund är lika med demokrati som är lika med bra.

Politik på folklig grund är lika med populism som är lika med dåligt.

Är ni med?

Förlåt detta långa intro, men jag ville att ni skulle få det i er, innan jag tar med er till sistlidna nationaldag, 6 juni. Där stod Stefan Löfven på Skansens Sollidenscen och talade med tårar i ögonen om hur fantastiskt Sverige är. Men vänta nu. För bara några år sedan talade han om ett land som gått sönder. Och det är ju inte så att inkomstklyftor, otrygghet och brottslighet har minskat sedan dess. Få ihop det, den som kan.

Ungefär samtidigt gjorde huvudrivalen Anna Kinberg Batra ett av sina tappra och alltmer högfrekventa försök att ange de nya nygamla nya Moderaternas gällande åsiktskoordinater. Hårdare straff och Heja alliansen och i Sverige gäller svenska värderingar. Typ.

Jämfört med senaste valrörelse kom de båda med helt andra budskap och helt andra analyser. Något att harmas över? Nej, inte nödvändigtvis. Den politiker som inte är lyhörd för skiftningar i opinion, verklighetsbild och hårda fakta på marken är inte vatten värd.

Förändra er eller dö, som Fredrik Reinfeldt dundrade till sina partikamrater år 2007.

Men om man förändrar sig så mycket att ingen längre har koll på vad man egentligen står för? Om man svängt 180 grader och mer eller mindre anammat den politik – stäng gränsen och skärp straffen och skicka ut papperslösa – som man tidigare kallat antidemokratisk och rasistisk och i strid mot idén om människors lika värde? Om man gör detta utan att ödmjukt förklara varför och hur man förut tänkte fel – och utan att ge ett erkännande till dem vars politik man nu alltså snott?

Om man nu gör allt detta: förtjänar man då det upphöjda epitetet ”demokratisk”? Eller ska man tvärtom avfärdas som ”populist”?

Ja, en sak står i alla fall klar. Det folk/populus/demos som till slut bestämmer, verkar inte särskilt imponerat av kvartalspoltik och blöta ­fingrar upp i twittervinden. Åtminstone av gällande opinionstrender att döma.

För där hittar vi tre partier som går hyggligt, eller till och med bra, medan alla andra går kräftgång. För visst känner vi oss trygga med Vänsterpartiets kritik av välfärdsvinster och skattesänkningar? Och med Sverigedemokraternas invandringsmotstånd? Och visst känner vi åtminstone en relativ trygghet med Centerpartiets grundliberala attityd gällande gränser och arbetsrätt?

Det gemensamma draget hos framgångspartierna: de halkar inte ryggradslöst omkring på åsiktskorridorens bonvax. Eller, med andra ord, de har en igenkännbar och uthållig identitet. De är alltså inte (i negativ mening) populistiska.

Vilket är goda nyheter för vår demokrati.