Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

”Skönt slippa plugget, tänkte min Alma”

2019-03-27 18:00

Jag vill först betona, att jag inte är en avfälling från den svenska klimatkyrkan.

Jag tror att människan orsakar en global uppvärmning, och att konsekvenserna av detta i huvudsak är negativa.

Jag skriver ”tror” och inte ”vet”. Framtiden är ju notoriskt svår att förutsäga; säg mig den klimatmodell som får alla parametrar rätt! Vidare är FN-märkning av den internationella klimatpanelen ingen absolut kvalitetsmärkning. Den har rentav beslagits med datafusk.

Och här från min plats i en av de bakre kyrkbänkarna en konspiratorisk tanke: Är inte klimatfrågan som gjord för antikapitalistister och elitära demokratiskeptiker? Filosofen Torbjörn Tännsjö som efterlyser en global despoti för att rädda klimatet (DN 28/11) är exempelvis gammal kommunist.

Ni anar redan att jag inte tillhörde de vabbande pappor som följde med sina klimatstrejkande telningar på demonstration. Eller ska vi kalla dem skolkare? Skönt slippa plugget, tänkte min Alma.

När det gäller anstifterskan, 16-åriga Greta Thunberg, ifrågasätter jag hennes maning till världen att agera i panik. Själv tänker jag inte som klarast i panik, kan jag lova.

Här går nu, lite hädiskt, mina associationer till en annan Greta, nämligen Greta Norström, det sista kända barnet i vår häxerihistoria. Med visgossar och flickor som ”sanningsvittnen” jagades kvinnor för påstådda svartkonster, tills Gustav III satte stopp för eländet.

Varken FN-experter eller barn är immuna mot korruption, grupptänkande och uppmärksamhetskickar. Och i klimatfrågans andra intressentvågskål finns tankesmedjor och debattörer finansierade av kol och olja. En sund skepsis anbefalles, således.

2018 års Nobelpris i ekonomi gick till William Nordhaus för hans försök att koppla samman klimatpolitik med ekonomiska konsekvenser. Om vi sätter in en dollar för att bringa ner temperaturen, var – och när – gör den mest nytta? En så kallad kostnads- och intäktsanalys.

I samma anda verkar den danske statsvetaren Björn Lomborg, vars tankesmedja Copenhagen Consensus Center ger ut rapporter om olika globala hot och de mest kostnadseffektiva sätten att komma till rätta med dem.

När Lomborgs forskargrupper rangordnar var en dollar får störst verkan, kommer vaccineringar, barnbegränsningsmetoder och friare handel högst på listan. Klimatpolitik hamnar lägre.

En intressant tanke handlar om hotet att klimatet skenar. Grönlandsisen smälter och metanen i tundran tinas upp...Vips har vi en accelererande växthuseffekt som föder sig själv. Borde inte mänskligheten ta höjd för detta?

Eventuellt, ja. Men inte utan medvetenhet om andra globala katastrofscenarier, som pandemier, kärnvapenkrig och outhärdliga globala inkomstklyftor som kan skapa terrorism, inbördeskrig och okontrollerade folkvandringar. Vilka hot är värst - och vilka mest påverkbara per dollar?

Lomborgs forskargrupper menar också att väldigt stora klimatinsatser i dag ändå bara påverkar temperaturen om hundra år marginellt. Det är därför klokare politik att ”pay as we go”, det vill säga ta av kommande tillväxt för att parera exempelvis havshöjning. I stället för att genomföra tillväxtsänkande klimatpolitik nu som med ränta-på-ränta-effekt påtagligt sänker långsiktigt välstånd.

Vilken klimatpolitik är då bäst? Forskningsfrämjande och klimatteknologiska åtgärder får generellt höga betyg. Som att binda koldioxid under haven. Och göra molnen vitare för bättre värmereflexion.

Att planera för kommande anpassningar får goda betyg, skogsplantering hyfsade. Längre ner på åtgärdslistan hittar vi minskad kolanvändning i fattiga länder och global koldioxidskatt.

Den här listan går emot de klimatdogmer jag som bekännande medlem i klimatkyrkan lärt mig tro på. Men Lomborg har knutit en imponerande samling experter till sig, inklusive flera Nobelpristagare. Och nog förefaller ansatsen vettig: att klargöra var vi klimatoroliga får mest bang for the buck.

Kanske klimatkyrkan kan rymma såväl Gretas hjärta som Lomborgs hjärna?

Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.

PS1:

Att en 16-åring blivit denna globala superstjärna, vad säger det om (bristen på) svenskt och internationellt politiskt ledarskap?

ps2:

Skogsdöd. Ozonhål. Oljan slut år 2000. Al Gore gav oss 2006 tio år att undanröja klimatmötet. Larmen har varit många genom åren. På vilka ska man lyssna? Som sagt, framtiden är okänd materia.

Erik Hörstadius

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet