Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Är vi på väg mot extremmittens rike?

2017-05-30 22:00

Precis som i Frankrike finns det något sökande och oroligt i opinionen. Trots högkonjunktur, massor med jobb och rekordlåga räntor ligger regeringen långt under valresultatet.

KRÖNIKA. År 1998 gick Centerpartiet till val på visionen om Mittens rike. En naken­badande kvinna lyckades göra kampanjen till den mest uppmärksammade i Sverige 1998, tillsammans med H&M:s julkampanj. Trots det gick valet dåligt för ­Lennart Daléus och därefter styrde Maud Olofsson och Annie Lööf partiet långt bort ifrån mitten. Kanske var Daléus 20 år före sin tid.

Höger och vänster i politiken har sitt ursprung i Paris. Efter den franska revolutionen satte sig de konservativa ledamöterna i nationalförsamlingen till höger och de radikala till vänster. Skalan blev 228 år. Nu har Emmanuel Macron i praktiken förkastat den med sin positionering som varken är höger eller vänster, den som filosofen Alain Deneault så fyndigt har kallat extrem-mitt.

Rörelsen En Marche bildades 6 april 2016. Den 7 maj 2017 stod Macron som segrare i presidentvalet. Det tog tretton månader och en dag att vända upp och ned på den politiska föreställnings­världen i den moderna parlamentariska demokratins vagga. Det är drygt 15 månader kvar till det svenska valet 2018. Skulle en liknande svensk revolution kunna ske och Sverige plötsligt bli ännu ett extremmittens rike?

För varje ny rörelse krävs tre saker för att lyckas: rätt politisk mylla, ett ideologiskt frö och massor med personlig lyskraft.

I Frankrike utgjorde Hollandes oförmåga, Fillons familjeaffärer och det franska etablissemangets arrogans en mycket bra jordmån för alternativa rörelser. I den jorden sådde Macron ett frö av hopp kring det mångkulturella Frankrike, en idé om ett Europasamarbete närmare folket och en social trygghet utan att bli naiv eller negligera oron för globalisering, terror och invandring.

Dessutom är Macron en person med betydande karisma, som verkar mena det han säger och inte behöver talepunkter och färdiga repliker. Han är autentisk, närvarande och levande. Skickligt lyckades den före detta bankmannen och ministern med den fina utbildningen och det rätta nätverket, framställa sig som en outsider som stod bortom inte bara vänster och höger, utan också handlingsförlamning och korruption. Han lyckades därigenom få fröet att gro och växa i ett tempo som liknar en andra fransk revolution.

I Sverige är myllan mer komplicerad. Bara det faktum att vi röstar på partier, inte på en president, innebär att Macron i Sverige skulle vara tvungen att namnge hundratals människor på sina riksdagslistor. Att hitta dem, och få dem att klara av den granskning de obönhörligt skulle utsättas för, skulle inte vara enkelt, men heller inte omöjligt.

För precis som i Frankrike finns det något sökande och oroligt i opinionen. Trots högkonjunktur, massor med jobb och rekordlåga räntor ligger regeringen långt under valresultatet. Alliansen faller samman i fullt kaos – utan oppositionsledare, tydlig politik eller en samlad idé om regeringsbildning. Åkesson sitter som Le Pen för ett år sedan och håvar in högre och högre opinionsstöd. De som inte vill kasta ut invandrarna eller kan tänka sig ex-kommunister i regeringen letar efter alternativ, som mycket väl skulle kunna vara en mitt med framtidsidéer, lyskraft och ambition.

De frågor som väcker människors oro – bristande kvalitet i vård och omsorg, klimathot, segregation, bostadsbrist och kriminalitet – borde kunna utgöra en perfekt reformkatalog för extremmitten. Alla är frågor där vare sig regeringen eller alliansen har lyckats skapa en fungerande berättelse, där vare sig SD eller V har hög trovärdighet och där få tror att marknaden själv kommer att lösa utmaningarna.

Återstår då frågan: Vem? Thomas Bodström? Mikael Odenberg? Pär Nuder? Aida Hadžialić? Anders Borg? Nej, knappast. Men det kanske är som med framtida partiledare och ministrar – hamnar man på sannolikhetslistan är loppet oftast kört.

Vem vet, det kan sitta någon just nu och fundera på lansering av en förnuftig och pragmatisk motrörelse till SD. I så fall föreslår jag ett namn, Framåt – tillsammans – modernt och inkluderande, och dessutom en slogan som både moderater och socialdemokrater har använt i valrörelser de senaste åren.

Räddad av prestige?

Sverigedemokraterna är näst största parti. I alliansen kapp­löper Anna Kinberg Batra och Annie Lööf axel mot axel om ledarrollen. Om de skulle bestämma sig för att fälla regeringen i nästa budgetbehandling – vem skulle då bli statsminister? Är Lööf beredd att låta Kinberg Batra bli första svenska kvinnliga statsminister? Är AKB beredd att vika ner sig? Är Åkesson beredd att släppa fram någon av dem? Det kan bli jämnheten inom högern som räddar regeringen Löfven i höst.

Jan Larsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet