Finansplask Stockholm

2017-09-13 18:00 Jonas Elofsson

Flytten av Nordea är ingen slump. Det var länge sen sprickan mellan regeringen och näringslivet varit så stor.

Regeringens insats förra veckan kanske inte var den mest ­lysande under mandatperioden. Många av landets företagare och skattebetalare var sannolikt allt annat än nöjda med följande:

Socialdemokraten Ilmar Reepalus förslag om vinsttak för skol- och omsorgsföretag blir proposition, trots den hårda kritiken från remiss­instanserna och utan att en konsekvensanalys är genomförd.

Skatten höjs på sparande i kapitalförsäkringar och investeringssparkonto.

Nordens största finanskoncern flyttar huvudkontoret från Sverige.

Störst signalvärde hade beskedet om att Nordea väljer att flytta huvudkontoret till Helsingfors. Statsminister Stefan Löfven, finansminister Magdalena Andersson och fackföreningsrörelsen tävlade om de mest ilskna kommentarerna i en ansträngning att försöka missförstå och misskreditera så mycket som möjligt.

I våras argumenterade Magdalena Andersson (S) för att det vore önskvärt att Nordea flyttade huvudkontoret från Sverige och att den finansiella systemrisken skulle minska väsentligt. Resolutionsfonderingar och kapitalbuffertar till trots så delar inte statens egen bank Riksgälden synen att systemrisken skulle minska med flytten av huvudkontoret.

”Nordeas beslut innebär inte att riskerna flyttar för att huvudkontoret omlokaliseras. En flytt väntas medföra lägre krav på vad som ska vara minimikravet på nedskrivningsbara skulder (MREL) för Nordea jämfört med om de valt att stanna kvar. Det ­väntas innebära något sämre ­förutsättningar för möjlig­heten att hantera bankkriser, värna finansiell ­stabilitet liksom svensk ekonomi”, skriver riksgäldsdirektör Hans Lindblad i ett pressmeddelande 7 september.

Ur aktieägarsynvinkel var det ett rationellt och relativt väntat beslut (se bland annat Affärsvärlden nummer 21/2017). Kortfattat innebär lägre resolutionsavgift och kapitalkrav att Nordeas kostnader blir lägre samtidigt som resultat och utdelningskapacitet blir högre i Finland. Det innebär en högre värdering av aktien på sikt. Eftersom Finland är medlem av den europeiska bank­unionen får Nordea nu samma spelregler som övriga EU och en förutsägbarhet som har saknats i Sverige. Att vd Casper von Koskull, styrelseordförande Björn Wahlroos och huvudägaren Sampo alla är finländska och att Nordea har 75 procent av kund­volymen utanför Sverige är inte heller oväsentligt för att förstå beslutet.

En konsekvens blir att den svenska regeringens möjligheter att införa specialregler på den svenska bankmarknaden minskar, då Nordea blir en EMU-bank. Regeringens utredning om huruvida Sverige ska gå med i bankunionen väntas bli klar 2019, men lär nu i praktiken snarare skynda på slutsatsen om en anslutning. Konkurrensen riskerar att bli för snedvriden med så olika villkor, inte minst om även Danmark väljer att gå med i bankunionen.

Med exit Nordea lär Stockholms plats som finansstad i Europa fortsätta falla. Rankningen över världens finanscentrum mäts varje år. London ligger – trots Brexit – orubbad i topp, enligt en undersökning i december 2016 från GFCI, The Global Financial Centres Index. Stockholm tappade dock hela sju placeringar till plats nummer 44 i världsrankningen. Regeringens planer under fjolåret på bankskatt bör ha haft betydelse.

I Europa har Stockholm fallit från sjunde till tolfte plats på ett år. Städer som ­Amsterdam, Paris, Dublin och München har ­klättrat förbi. Det går alltså helt på tvärs mot ambitionen för Stockholm International Financial Initiative, det som förr kallades Finansplats Stockholm, ett initiativ att göra Stockholm till ett av Europas fem främsta finanscentrum till år 2020. Bakom planerna står bland annat Nasdaq Stockholm, Business Region Sweden och regeringen med finansmarknadsminister Per Bolund (MP).

Med flytten av Nordea lär Stockholm halka ytterligare ner på rankningen och ­initiativet har i praktiken spelat ut sin roll. Symbolvärdet att mista ett huvudkontor sänder oroväckande signaler till näringslivet.

Kritiken mot svenskt företagsklimat har böljat fram och tillbaka sedan 1990-talet. Minns de 101 direktörerna som skrev en ­debattartikel på DN Debatt år 1997, där de gick till attack mot Socialdemokraterna och LO:s näringspolitik. Närmar vi oss en liknande brytpunkt givet det allt högre ton­läget och retoriken kring framför allt välfärdsbolagen och Nordea?

En rad bolag har historiskt hotat att flytta verksamheten från Sverige. Få verkställer hoten. Att Nordea valde att flytta huvud­kontoret säger något om företagsklimatet i Sverige just nu. Uppgiften för regeringen borde trots allt vara att skapa bästa ­möjliga förutsättningar för att få framgångsrika ­företag att växa och flytta hit.

Det borde därför vara dags att regeringen och det svenska näringslivet röker fredspipa innan Sverige tappar ännu mer konkurrenskraft. Frågan är vem som tänder fredspipan.

Jonas Elofsson

Fler krönikor av Jonas Elofsson

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet

Alla Tjänstebilar

ANNONS