Skräckblandad förtjusning

KRÖNIKA. Under hösten för tjugofem år sedan satt jag och flämtade framför skärmarna vid handlarbordet. Riksbanken hade precis höjt räntan till 500 procent för att försvara den då fasta kronkursen, men ­miljarder fortsatte att rinna ur landet. Det slutade så småningom med att Riksbanken lät kronan flyta fritt. Marknaden fick sätta priset. Jag kan fortfarande förnimma smaken av rädslan och osäkerheten jag kände under den perioden. I dag är läget annorlunda men, utifrån ett ränte­handlarperspektiv, egentligen lika märkligt. Nu har vi minusränta i stället.

Lehman-kraschen och den efterföljande finanskrisen 2008, tillsammans med euro­krisen några år senare, där flertalet europeiska länder runt Medelhavet fick stora problem med sina stora statsskulder, knuffade in stora delar av världsekonomin i den djupaste ekonomiska krisen sedan depressionen på 1930-talet. Några av de största centralbankerna svarade med att snabbt sänka räntorna, dels för att stimulera ekonomin, men lika mycket för att förhindra den skuldkris, såväl i den privata sektorn som i den offentliga, som delvis var orsaken till krisförloppet. Men man stannade inte där. Man tryckte också upp nya pengar och började köpa finansiella tillgångar, främst stats- och bostads­obligationer för att ytterligare stimulera ­ekonomin och återskapa förtroendet för såväl ekonomi som marknad. Det är inget som helst problem för en centralbank att trycka nya pengar, i synnerhet inte om valutan inte är knuten till någon annan storhet som till exempel guld eller silver. Det kallas för fiatpengar och omfattar i dag de flesta valutorna i världen.