Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

När vänner är viktigare än politik

2017-02-28 22:00
Susanna Popova. Foto: Jörgen Appelgren

KRÖNIKA. Är politik viktigare än vänner? Med sådana tankar hade jag velat vakna den där morgonen i november förra året.

Jag minns exakt hur det kändes att vakna upp när Donald Trump vunnit presidentvalet. Det kändes på precis samma sätt som morgonen när nyheten om mordet på Olof Palme kom. Eller den dag Twin Towers attackerades. Man kommer ihåg vilken tid på dygnet det var, man vet var man befann sig.

Och då var nyheten om Trump ändå inom räckhåll. Hans presidentskap anmälde sig inte som en i hemlighet planerad attack. Ändå kändes det så.

Presidentskapet i Amerikas förenta stater har innehafts av andra som betraktats med oförstående ögon. I sin drygt trettio år gamla bok America skriver den franske filosofen Jean Baudrillard om Ronald Reagan. Och hans tandkrämseffekt. Han påstår att Reagan med sitt leende frammanar mer konsensus än en Kennedy kan, med förnuft eller politisk intelligens. Leendet må vara obetydligt för en fransk intellektuell, men det fungerar i amerikansk politik.

Iakttagelsen är inte så främmande för oss i dag, för nu har leendet blivit en social nödvändighet. Utom i selfies, där putmun är det korrekta.

När Trump började med sina påhitt och också de visade sig fungera, blev många av oss lika omtumlade som Baudrillard blev då. Lögnen ger effekt i dag, inte bara i amerikansk politik, utan också i europeisk. Sen kan vi diskutera vilken effekt.

Kanske ska vi låta bli att gå i opposition? Att reagera på all information som flödar kan visa sig vara det som sänker den egna positionen. Som Anne Applebaum påpekade, i en tv-intervju på svd.se bör medierna inte bli den politiska oppositionen. Hon sa det inte, men om medierna blir opposition är det ingen som är – medierna.

Och kanske är heller inte så kallat klarspråk det mest effektiva för tillfället. Exempel? Peter Englund kallade Putin för mördare och kryptofascist (DN Kultur 21/2). Eller ett mer privat exempel från en middag där bordsgrannen i en diskussion om nazism gjorde inlägget: Mina föräldrar satt i koncentrationsläger.

Inget av det är lögnaktigt, men det har en annan effekt. Det sätter punkt.

Det är uttalanden och efter dem finns inget civiliserat sätt att fortsätta samtalet. Och om samtalet avstannar står vi inför ännu ett problem. Och – bara för att vi har kolera är det inte likgiltigt om vi också drar på oss pest.

Susanna Birgersson citerade (GP19/2) Judith N Shklar, judisk-lettisk-amerikansk politisk teoretiker (1928–1992) i boken Rädslans liberalism (Timbro förlag). Under rubriken ”En vänskap” skriver Shklar: ”Det är en spänning mellan uppriktiga men oförenliga ståndpunkter som sliter isär vänner i samhällen där det privata och det offentliga livet är djupt sammanlänkat.”

I ett samhälle som det svenska, där delar av offentligheten länge hyllat tesen att det privata och det politiska inte bara är sammanlänkat, utan att det privata är politiskt – blir revan ofrånkomlig.

Det som länge verkade rädda Sverige var att offentligheten bara sände på en våglängd. Det är extremt.

När sociala medier och politiska spänningar nu gjort fler ståndpunkter synliga, bär också reaktionen på det som sker, det extremas kännetecken. Ord faller som stenar, politik bryter vänskap och gräl om strunt dyker upp överallt.

I sin bok om Amerika kallar Baudrillard landet för ett gigantiskt hologram. Om vi för en stund tittar på Trump som en installation, kan vi också passa på att fundera på ett recept från konstnären Marina Abramović (nu på Moderna museet). Rådet från 70-åriga Abramović, uppvuxen i det kommunistiska Jugoslavien, är att använda energin vi har när vi vaknar till att sitta still ett bra tag. Då får vi mer energi. Den kan vi använda till att leta i vårt inre.

Vad är viktigt att svara på? När ska vi hålla oss lugna? Och är politik viktigare än vänner? Med sådana tankar hade jag velat vakna den där morgonen i november förra året.

Vem kan man lita på?

Några som är specialister på att förstöra kommunikation, särskilt med journalister, är en del SD-anhängare. De skriver oändligt många grälsjuka mejl och frågan är förstås – varför? Svaret brukar bli: Jag litar inte på journalister. Nej. Vem litar på alla taxichaufförer? Alla rörmokare? Alla generaldirektörer? Det bästa brukar vara att ta reda på vilka människor man kan lita på. Och. Alla som röstar på SD är inte grälsjuka. Det skrev jag inte och det menar jag inte.

Susanna Popova

Fler krönikor av Susanna Popova

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet