Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

På jakt efter karaktär

2017-10-18 18:00
Susanna Popova. Foto: Jörgen Appelgren

Enligt Brooks gör en utvecklad karaktär en människa förmögen att hålla kursen, stå emot känslostormar och låta bli att alltid sätta sig själv i första rummet.

KRÖNIKA. Karriär sätts framför karaktär. Så kan man sammanfatta författaren och kolumnisten David Brooks bok Vägen till karaktär, utgiven 2015.

Undrar du över politikens småskurenhet, bråken i de sociala medierna och den utbredda självupptagenheten? Brooks blev så oroad att han skrev boken och påpekar att han själv, född med en naturlig böjelse för ytlighet och med ett yrke som expertkommentator och kolumnist, är i ­farozonen för att fokusera mer på jaget än på laget.

Boken fick några ljumma recensioner när den kom på svenska. Men nu har vi i snart ett års tid haft en amerikansk president som heter Donald Trump, och näthat och twitterkrig verkar inte avta utan har snarare blivit vardag i den offentliga debatten. Så vad är enligt Brooks problem?

Vi lever i en kultur där vi uppmuntras att tänka på hur vi ska göra en fantastisk karriär, marknadsföra oss själva och vårda cv:t för att lyckas i livet och gärna tjäna mycket pengar. Denna ensidiga syn på vad som är ett bra liv, har som bieffekt att den moderna människan väldigt ofta saknar en strategi för att bygga upp sin karaktär.

Vad ska hon med karaktär till? Enligt Brooks gör en utvecklad karaktär en människa förmögen att hålla kursen, stå emot känslostormar och låta bli att alltid sätta sig själv i första rummet.

Men brist på utvecklad karaktär verkar vara det vi ser alltmer av, vilket märks om man studerar vilka som är våra vanligaste ord. Och vilka som var det. Med hjälp av Google Ngrams Viewer går det att konstatera att användningen av engelska ord för ”karaktär”, ”samvete” och ”dygd” har minskat under 1900-talet och ”själv”, ”personlig” och ”jag kommer först” har ökat. ”Tacksamhet”, ”ödmjukhet” och ”vänlighet” är också på nedgång. Tonen i offentligheten gör det rimligt att anta att detta också gäller Sverige.

Naturligtvis finns en rad faktorer som gemensamt leder fram till den moderna självupptagenhetskulturen, och särskilt två sticker ut. Det ena är hur vi uppfostrar våra barn. De får beröm i en aldrig tidigare skådad omfattning och vi talar om för dem att de kan bli allt det de vill. Enligt en undersökning gjord av Ernst & Young, 2001, förväntade sig 65 procent av collegestudenterna att bli miljonärer. Förväntningarna på att få det man har på sin önskelista är enorma, och föräldrar tränar sina barn till att bli goda klättrare på karriärstegen. På så sätt får barnen en ganska så villkorad kärlek, för det är viktigt för föräldrarna att barnen klarar sina utbildningar, tar sig in på lovande arbetsplatser, skaffar statusboende och familj. Om man kan bli det man vill, fattas det vilja om man inte når dit man skulle? I all den slösande kärleken finns ett ganska stenhårt prestationskrav inbyggt.

Den andra ­faktorn handlar om hur vi kommunicerar. Det gör vi allt snabbare och mer intensivt, stillhet och tid är ­bristvaror, ­mobilen åker fram hela tiden. Sociala medier gör också att uppmärksamheten hela tiden riktas mot den enskilde, som blir stjärna i sitt eget universum, men inte alls behöver vara det i andras. Och så uppmanar de egentligen asociala medierna oss att sända, för att få uppmärksamhet och bli ”gillad”. Men inga av dessa aktiviteter ger oss förutsättningar att lära känna oss själva och bygga karaktär.

Så hur bygger man karaktär? Brooks svar är att vi måste stå emot kulturens rådande vindar och gå med i en motkultur där vi erkänner att vi har tappat balansen. Vi kan inte sluta prestera, men vi måste ha en fot i något annat än prestationskulturen.

Detta skulle naturligtvis vara mycket lättare om vi redan hade en karaktär. Men vi får väl börja med att ställa, rimliga, krav på våra barn, lugna ner twitter-tempot och stänga av mobilen. Vad är rimliga krav? Ja, vad vet en enkel kolumnist? Alla får ta sig tid – att tänka efter.

Läsvärt

Kanske har vi svårt för att sätta de gränser som begreppet karaktär kräver? Gränser utmanar vår idé om oss själva som goda, och helt i linje med att karaktär kräver tid kan det vara en bra idé att ägna tid åt Ann Heberleins nya bok, Den banala godheten, Greycat Publishing, 2017. Den och Torbjörn Elenskys Gränser, Fri Tanke, 2017.

Susanna Popova

Fler krönikor av Susanna Popova

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet