Löneavtalen en kalldusch för Ingves

KRÖNIKA. Den sista mars fick runt en miljon löntagare nya löneavtal. Mot bakgrund av det starka konjunkturläget ligger de på historiskt låga nivåer. Det gör de också ur ett inflationistiskt perspektiv.

Det innebär att en stark konjunktur och brist på kompetens inte längre är en garanti för stora löneökningar. En öppen värld med stor rörlighet och transparens håller tillbaka såväl löner som inflation. Samtidigt har vi en konjunktur som går på högvarv och som inte mår bra av mer stimulans. Tvärtom, vore det bra om åtminstone hushållens skuldökning dämpas. Ändå fortsätter Riksbanken att föra en expansiv politik, då inflationsmålet ska nås till varje pris. Risken är att Riksbanken inte hinner höja räntan nämnvärt innan nästa lågkonjunktur slår till.

Inflationen var uppe och studsade på 2-procentsmålet i februari, men föll tillbaka i mars. Nedgången var förmodligen tillfällig. Men även om inflationen går åt rätt håll är uppgången skör. Riksbanken har försökt överbrygga en period med mycket låg inflation genom att försvaga valutan, men det är ingen långsiktig lösning. Banken hoppas att konjunkturen ska ta bättre fart och att det ska öka förutsättningarna för att inflationen varaktigt ska ligga runt målet. Därför kom det senaste avtalet som en kalldusch för Riksbanken. Det gör det i stort sett omöjligt att nå inflationsmålet under denna period.

Parterna enades om löneökningar på 2,2 procent under tre år. Historiskt har det behövts löneökningar runt 4–4,5 procent för att nå en inflation runt 2 procent. Lönerna ingår inte i inflationsmåttet, men påverkar inflationen i allra högsta grad. Även hyresavtalen, som väger tungt i inflationen, ligger på historiskt låga nivåer.

Frågan är vad som mer varaktigt ska driva upp inflationen? Förhoppningarna står till en starkare global konjunktur. Men det finns fortfarande flera strukturella förklaringar till att inflationen förblir låg framöver. Lönepress från en alltmer öppen värld, ökad transparens och Kinas ovilja att höja priserna är faktorer som lär bestå.

Vad återstår då att göra? För det första har politikerna ett mycket stort ansvar för att stabilisera ekonomin. Problemet är att de har negligerat detta länge och de lär fortsätta att göra det, eftersom vi närmar oss riksdagsvalet hösten 2018. Även Riksbanken har ett stort ansvar. Priset om det går snett är mycket högt. En rejäl kris tar decennier att reparera om det ens går. Ingen beslutsfattare kan då stoppa huvudet i sanden och säga ”det var inte mitt ansvar”.

Ett sätt att underlätta pedagogiken för Riksbanken är att skapa större flexibilitet kring inflations­målet genom att införa ett toleransintervall. Mycket talar också för att vi redan i år får tillbaka ett inflationsmål på 2 procent med ett intervall på plus minus 1 procentenhet. Det skulle avdramatisera en inflation som mer varaktigt ligger runt 1,5 procent.

Till dess kan Riksbanken inte ge marknaden ens ett lillfinger, för då sticker kronan. Det är det viktigaste skälet till att Riksbanken fortfarande säger att man kan komma att göra mer. Den dag banken antyder att man är klar stärks kronan. Då faller inflationen tillbaka och alla ansträngningar att skapa förtroende för inflationsmålet blir förgäves.

Problemet är dock att tiden går. Ju längre vi lever med extremt låga räntor, desto större blir skulderna. På sikt kan det visa sig omöjligt att höja räntan för att hushållen inte klarar det. Då har Riksbanken, men framför allt ekonomins funktionssätt, tappat ett mycket viktigt verktyg att påverka ekonomin. Det vore väldigt olyckligt.

Illavarslande

Allt fler erfarna fastighetsägare tycker att det är dyrt att köpa fastigheter och letar andra investeringar, samtidigt som individer som aldrig varit i fastighetsbranschen köper på nivåer som vi tidigare inte kunnat räkna hem. Har vi sett det förut?