Hopplöst kopplingsschema

Fyra svenska kärnkraftsreaktorer kommer att stängas tidigare än planerat. Det är Ringhals 1 och 2 samt Oskarshamn 1 och 2 som berörs. Under de kommande fem åren plockas de ur drift en efter en fram till år 2020. Därefter finns det sex aktiva reaktorer kvar i landet: tre i Forsmark, två i Ringhals och en i Oskarshamn. Nästan en tredjedel av kärnkraftsproduktionen stängs av.

Sverige är ett kärnkrafts­beroende land. Förra året kom 41 procent av vår el från kärnkraftverken. Resten var vattenkraft (42 procent) vindkraft (8 procent) och kraftvärme från både industri (4 procent) och kraftvärmeverk (5 procent).

Den mest omdiskuterade orsaken till stängningen är den rödgröna regeringens höjning av effektskatten på kärnkraft. Förslaget lades i vårbudgeten och trädde i kraft i augusti. Vattenfalls produktionschef Torbjörn Wahlborg har tagit vara på alla tillfällen att kritisera skattehöjningen ända sedan den lades fram.

Redan i våras var beskedet från Vattenfall att de ville ta Ringhalsreaktorerna ur drift. Till tidningen Ny Teknik sa Wahlborg då att höjningen inte var avgörande för beslutet utan det var effektskatten i sig som var problemet. Den utgör i dag en femtedel av produktionskostnaden för elen från reaktorerna. Skatten infördes år 2000 när den dåvarande skatten på elproduktion från kärnkraft, införd 1984, gjordes om till en skatt på reaktorernas effekt i stället.

”Om inte effektskatten hade funnits alls så hade vi inte tagit det här beslutet”, sa Torbjörn Wahlborg i maj.

Men ett tyngre vägande skäl till att både Vattenfall och Eon nu börjar nedräkningen för de fyra reaktorerna är att elmarknaden inte längre är vad den har varit. Elpriset i Sverige är nu historiskt lågt och lär förbli så de närmaste åren. Det går helt enkelt inte att räkna hem investeringar som krävs för att fortsätta driften av kärnkraftverken med nuvarande elpris. Ett exempel är nya EU-krav på härdkylning vid Oskarshamn 2 som tillkom efter kärnkraftshaveriet i Fukushima i Japan häromåret.

Det är värt att notera att Vattenfall drev på stängningen av de två Ringhalsreaktorerna mot samägaren Eons vilja. Att avvakta med avvecklingsbeslutet kostar flera hundra miljoner kronor och ett ekonomiskt pressat Vattenfall har inte råd att vänta.

Det låga elpriset beror på att produktionskapaciteten är så stor, inte minst genom tillskottet av vindkraft, i kombination med minskad efterfrågan på el från industrin, varmare vintrar och effektivare elanvändning.

Men det är inte bara ”gammelenergin” som stångas med produktionsanläggningar som inte betalar sig när elpriset är så lågt. Även vindkraften har tvärbromsat vad gäller nyinvesteringar och värdet på vindparker skrivs nu ner. Kalkylerna för utbyggnad av solpaneler går inte heller ihop.

Raset för elpriset är ett av tre skeenden som på kort tid har förändrat energimarknaden totalt, i Sverige och i utlandet.

Den andra stora förändringen är att marknaden badar i billig olja och gas, vilket i och för sig bara påverkar det svenska elpriset indirekt. Men det är ett märkligt faktum att det lönar sig att elda med fossila bränslen samtidigt som både oljejättar och amerikanska investmentbanker lobbar inför FN:s klimatmöte i Paris för ett pris på koldioxidutsläpp. De vill ha tydliga spelregler för att skynda på omställningen till förnybar energi.

De låga gas- och oljepriserna beror på att tekniken hydraulisk frakturering, fracking, gör att massiva mängder amerikansk skifferolja utvinns till låg kostnad. Det har gjort att USA importerar allt mindre olja, samtidigt som de exportberoende Opec-länderna fortsätter med sin stora oljeproduktion trots minskad efterfrågan.

Det tredje skeendet på 2000-talets energimarknad är att eljättarna i Tyskland – Vattenfall, Eon, ERW – har förlorat makten över hur elen produceras. Tysklands beslut att subventionera vind och sol för att kunna avveckla kärnkraft har lett till att hundratusentals tidigare konsumenter har blivit producenter som levererar in el till nätet. Storbolagen blir alltmer distributörer och allt mindre producenter.

Så när de stora svenska energibolagen ropar efter långsiktiga spelregler inom energipolitiken, så blir det allt svårare att tillgodose detta ganska rimliga krav. Omvärldsfaktorerna förändras helt enkelt på ett sätt som gör det allt svårare att sia om hur framtidens produktions- och konsumtionsmönster kommer att se ut. Det är problem som den parlamentariska Energikommissionen, som leds av energiminister Ibrahim Baylan, har att tampas med.

Elmarknaden är inte vad den har varit. Och den kommer knappast att bli densamma igen.