I väntan på Godot
Ända sedan den stora finanskrisen år 2008–2009 har världsekonomin befunnit sig i ett slags vänteläge. Det alla väntar på är en stabil ekonomisk återhämtning, som för ekonomin tillbaka till normala tillväxt- och inflationstal.
Ett synsätt med rötter i den så kallade österrikiska skolan är att en uppgång efter en omfattande kreditexpansion inte kan komma till stånd förrän vi fått en rejäl skuldnedskrivning.
Ledande inom den österrikiska skolan var Ludwig von Mises och nobelpristagaren Friedrich von Hayek. De tänkte sig att skuldnedskrivningen skulle ske spontant genom en finanskrasch, utan någon motverkande politik. Men teoretiskt kan staterna i stället, med administrativa medel, omstrukturera och skriva ned skuldbördan. Inget av alternativen ter sig särskilt aptitligt.
Den politik som världen över har valts, är i stället att försöka driva fram en uppgång i ekonomin med hjälp av en extremt lätt penningpolitik. Därmed skulle vi, idealt sett, kunna växa oss ur skuldkrisen. Centralbankerna arbetar med nollräntor eller negativa räntor och de köper stora volymer av statsskuldsinstrument (så kallad quantitative easing, eller kvantitativa lättnader). Politiken har hållit den stora finanskraschen från dörren, men den har inte lyckats med att skapa en stabil tillväxt. Världsekonomin har förblivit anemisk.
På många sätt förstärker politiken de obalanser som finns i ekonomierna. Naturligt nog växer skuldbördan. Den samlade skuldsättningen i världsekonomin är nu som andel av BNP väsentligt större än den var år 2007 då Lehman Brothers-krisen utlöstes. De negativa realräntorna pressar bankerna. De gör det svårt att för stater och försäkringsbolag att infria pensionslöften. De leder med tiden till en stor mängd investeringar som är felaktiga. De kommer att bli förlustbringande vid en normalisering av räntan.
De låga räntorna har drivit fram en inflation i tillgångsvärden, aktier och fastigheter. Hög belåning och uppblåsta tillgångsvärden är den klassiska förutsättningen för en ny ekonomisk kris. Är det dit vi är på väg, frågar man sig. Svaret torde vara att ingen vet.
Den förra krisen åren 2007–2009 utlöstes av stora kreditförluster i den amerikanska subprime-utlåningen och Lehman Brothers-kraschen. De underliggande obalanserna gjorde att effekterna kunde sprida sig, så att det blev en kris i hela världsekonomin.
De underliggande obalanserna torde inte vara mindre nu eller under de allra närmaste åren. Samtidigt behöver man inte mycket fantasi för att identifiera tänkbara startmotorer för en ny nedåtgående spiral. Ett exempel är en brasiliansk statsbankrutt när notan för OS ska betalas. Ett annat exempel är att Japan får svårigheter att hantera sin enorma och växande statsskuld. Ett sista exempel, av flera tänkbara, är att Donald Trump blir president i USA.
Kanske var det insikterna om riskerna med detta som gjorde att the Donald självnyligen hävdade att det nu var dags att lämna börsen.
Den österrikiska lösningen kräver att ekonomin lämnas åt sig själv när nedgången väl har börjat. Då drivs skuldavskrivningarna fram genom en massiv våg av konkurser och ekonomin går ned i en djup kris. I dagens västliga demokratier kan inte en sådan utveckling äga rum utan politiska motåtgärder.
Fortfarande finns också en del vapen kvar i den politiska arsenalen. Vid en ny kraftig nedgång skulle vi nog få se de helikopterpengar som många ekonomer nu talar om. I praktiken skulle detta innebära att Riksbanken lät sedelpressarna rulla och via staten satte pengar direkt i händerna på medborgarna i form av skattesänkningar eller bidrag. En effekt av detta kan i sin tur bli att vi äntligen får den efterlängtade inflationen, som automatiskt minskar det reala värdet av skulderna.
Kanske detta är det bästa vi kan hoppas på när hela anpassningsbördan i ekonomin har lagts på en efterfrågestimulerande penningpolitik.
Bromsar och gasar samtidigt
De obalanser som den ökade skuldsättningen ger upphov till motverkas av olika regleringar av typ ökade kapitaltäckningskrav på bankerna, lagstadgade amorteringskrav på hushållen och så vidare. Ett problem med denna typ av åtgärder är att de verkar åtstramande, vilket gör att den uppgång som den lätta penningpolitiken skulle ge, även i idealfallet låter vänta ytterligare på sig.
Kommentera artikeln
I samarbete med Ifrågasätt Media Sverige AB (”Ifrågasätt”) erbjuder Afv möjlighet för läsare att kommentera artiklar. Det är alltså Ifrågasätt som driver och ansvarar för kommentarsfunktionen. Afv granskar inte kommentarerna i förväg och kommentarerna omfattas inte av Affärsvärldens utgivaransvar. Ifrågasätts användarvillkor gäller.
Grundreglerna är:
- Håll dig till ämnet
- Håll en respektfull god ton
Såväl Ifrågasätt som Afv har rätt att radera kommentarer som inte uppfyller villkoren.