Pensionssparandet driver tillgångsinflationen

De aggressiva centralbankerna får oftast klä skott för de låga avkastningskraven och stigande tillgångspriser.  Men frågan är om inte det är det stora finansiella sparandet, och inte minst då i de tunga pensionsfonderna som är den viktigaste kraften bakom detta.
Pensionssparandet driver tillgångsinflationen - Lord Adair Turner_TT bild_web
Adair Turner skrev den numera klassiska boken ”Between debt and the devil.” Foto: TT

Realräntorna har sjunkit kraftigt sedan 90-talet, inte minst i ­Sverige. Den stora kören på kapitalmarknaden och då inte minst ”basarna” hos det tunga pensionskapitalet är eniga om vems felet är. Det är dock inte som i humorgruppen Grotescos famösa visa ”Bögarnas fel” denna gång, utan ”centralbankernas”.
De är eniga om att det är ­centralbankernas fel att räntenivåerna är så nedpressade. ­Deras minusräntor och obligationsköp har lagt ribban, avkastningskravet, på golvet. De sänkta avkastningskraven har i sin tur varit den starkaste kraften i de kraftigt ­stigande värdena på andra tillgångar som aktier och inte minst fastigheter. Det har helt enkelt skapat tillgångsinflation och rubbat ­marknadens prissättning av risk.

Alecta har en egen refräng till denna visa i sin förvaltningsberättelse i årsredovisningen för 2019, där det sjungs om ­Riksbankens ”extrema räntepolitik” med dess ”ensidiga fokus på att mekaniskt ­försöka uppnå ett godtyckligt satt inflationsmål om 2%”. Detta har skapat om inte ett monster så något gravt dysfunktionellt, enligt Alecta.

Prenumerera

Detta innehåll kan läsas av dig som är prenumerant.

Har du redan ett konto? Logga in för att läsa vidare.

Dator, läsplatta och mobiltelefon.

Premium

  • Dagsfärska analyser och artiklar via nyhetsbrev
  • Magasinet digitalt eller hem i brevlådan
  • Över 500 aktieanalyser per år
  • Unika investeringsverktyg och portföljer
  • Färre annonser och en bättre läsarupplevelse
  • Och mycket mer
479 kr  / per månad

Vill du se fler alternativ? Läs mer här