Rätt med handen på sedelpressen

Få lade nog märke till rubriken på pressmeddelandet från SCB förra tisdagen. Men den satte fingret på den svenska ekonomins kanske största stötesten just nu.

Där presenterades utvecklingen för prisläget i Sverige under april, mätt som konsumentprisindex, KPI. KPI visade på en minskning av priserna i årstakt för första gången sedan år 2004, minus 0,1 procent. Nyheten fick Dagens Industri att i en rubrik utropa: “Nu råder deflation”. På ett sätt var det rätt. Sveriges riksbank ska bekämpa inflationen och mäter den med KPI, till vilket bankens främsta mål är kopplat. Ökande KPI = inflation, fallande KPI = motsatsen.

Men det finns samtidigt flera argument som talar för att Sverige just nu inte har deflation. Effekter av räntekostnader för boende gjorde KPI-siffran 1,6 procentenheter lägre (vilket DI också skrev i sin text). Flera av de andra mått som SCB räknar ut, och som justerar för bland annat boräntor, ger en inflationstakt på 1,8 eller 1,4 procent. Den svenska reporäntan, som får stort genomslag på den svenska bomarknaden med sin höga andel rörliga lån, var ganska hög för ett år sedan och är avsevärt lägre nu. Detta har skapat en engångsränteeffekt som inte utgör någon bra ledning för att fastställa inflationsläget i nationen. Om Riksbanken bekämpar inflationen genom att agera på effekterna av sitt egna räntebeslut riskerar den att “jaga sin egen svans”.

För att slå fast om verklig deflation råder krävs fler rekvisit än en enstaka iakttagelse om fallande priser. För detta krävs en bred prisnedgång på konsumentvaror, fallande löner samt – framför allt – förväntningar om deflation hos allmänheten. Inget av detta finns på plats i dag. Det var det som gjorde rubriken på SCB-pressmeddelandet så intressant. Den löd “Negativ inflationstakt”. Inte deflation.

Negativ KPI under ett eller par kvartal har vi upplevt flera gånger de senaste åren. Senast januari-februari 2004. Under andra halvan av år 1998 och början av 1999 registrerades en negativ KPI-förändring i åtta månader i rad. Utan att vi för den skull hamnade i någon reell deflation.

Att handlarna på den svenska räntemarknaden inte tror på någon deflation, utan tvärtom på ett ganska ansenligt inflationstryck, ser vi på marknadsräntornas utveckling hittills i år. Medan de korta räntorna har fallit i linje med Riksbanksräntan, till under 1 procent, har de långa (femåriga) stigit med 0,7 procentenheter till 2,7 procent. Även skillnaden mellan realräntor och nominella räntor har ökat. Allt implicerar ökad inflationstro, vilket också speglas i Riksbankens enkäter, där bedömningen fortfarande ligger på mellan 1,5 och 2 procent.

Denna syn går dock på tvärs med Riksbankens egen. Vid sitt senaste möte, där räntan sänktes till 0,5 procent, presenterade banken en försiktig inflationsprognos för mars 2010 (1,1 procent) och en ännu försiktigare prognos om reporäntan – 0,6 procent under första kvartalet 2010. Och 0,8 procent ytterligare ett år senare, alltså första kvartalet 2011!

Vadan detta glapp? Att det just nu inte finns något deflationstryck, talar för att räntemarknaden har mest rätt. Samtidigt kan Riksbanken i dag inte kosta på sig att vara för åtstramande. Skadorna av verklig deflation är så stora och riskerar att bli så långvariga att Riksbanken hellre riskerar lite för hög inflation. Och hoten finns. Alla konjunkturdata pekar fortsatt nedåt. De gröna skotten i ekonomin kommer nästan uteslutande från olika typer av enkäter, alltså inte hårda fakta.

Hotet om en deflationsfälla är förmodligen förklaringen till Riksbankens prognoser, samt till direktionsledamöternas tal vid det senaste penningpolitiska mötet den 5 maj om “okonventionella eller extraordinära åtgärder”. Det handlar inte om att bruka våld på räntehandlarna (även om Stefan Ingves nog drömmer om det emellanåt), utan om det som man i vardagligt tal kallar för att trycka pengar.

När räntan är sänkt till mer eller mindre noll försvinner räntan som effektivt vapen mot deflation. Genom att trycka nya pengar, och sedan köpa långa obligationer i marknaden, kan Riksbanken bidra till att pressa ned de längre räntorna samt bidra till att öka inflationsförväntningarna. (En ökad penningmängd innebär per se inte inflation, men medvetenheten om den hos ekonomins aktörer brukar förändra deras syn på penningvärdet. Dessutom måste pengarna spridas i bankssystemet.)

Ironiskt nog kan det vara tron på att åtgärderna blir verklighet som faktiskt får marknaden att dra upp långräntorna – vilket Riksbanken inte inbegriper i sina prognoser. Dessutom fungerar prognoserna i sig som ett styrverktyg. Till detta ska läggas att en fortsatt inflationstro på finansmarknaden i sig (även om räntorna i någon mån är åtstramande) håller deflationstendenser i schack. Vilket kan vara precis det som Stefan Ingves vill.

Svallvågor

Nordisk tidningsjätte krisar vidare

Affärsvärlden pekade ut Schibsted som det finansiellt mest utsatta bolaget i granskningen av de stora mediebolagen i nummer 14, den 1 april i år. Ingressen löd då:

”De nordiska mediekoncernerna har byggt upp ett skuldberg de senaste åren. Det skapar problem nu när annonsmarknaden säckar ihop. Slopad utdelning och panikförsäljningar kan bli konsekvensen.”

Vi redogjorde då för Schibsteds stora nettoskuld – vid årsskiftet 5,4 miljarder norska kronor (7 miljarder svenska) – och ställde den mot intjäningen, som föll brant redan i fjol.

I Schibsteds rapport för det första kvartalet i år avslöjades nu att förlusterna fortsätter och att bolaget sjösätter en nyemission på 1,3 miljarder norska kronor för att staga upp balansräkningen. Mångårige vd:n Kjell Aamot meddelade också att han avgår, och ersätts av Rolv Erik Ryssdal.

Samtidigt avslöjade Dagens Industri att Schibsted mycket riktigt också planerar försäljning av delar av verksamheten. Enligt tidningen har det norska företaget gett banker i uppdrag att sälja bolaget som bland annat äger annonssajten Blocket.se. n