Sopor i galen tunna

På svenska soptippar ligger metaller till ett värde av mellan 50 och 75 miljarder kronor. Beräkningen är gjord av Joakim Krook som forskar om urban gruvdrift vid Linköpings universitet. Åtråvärda rå­varor och en ändlig resurs som det är ett sug efter på marknaden – exempelvis koppar, titan och aluminium – begravda till ingen nytta.

Det finns ungefär 1 000 industrideponier i Sverige. Många av dem innehåller metaller, exempelvis från gamla vitvaror, elektronik och bilar. Med dagens teknik går det att återvinna metallerna, men de får ligga orörda samtidigt som det bryts och grävs på orörd mark för att ta upp jungfruliga råvaror, vilket kräver energi, orsakar utsläpp och inte sällan leder till konflikter med olika miljöintressen. Varför?

Jo, skattereglerna sätter stopp. Deponiskatten, som kom till för 15 år sedan för att öka återvinningen och minska mängderna avfall på soptipparna, får i det här fallet motsatt effekt – återvinningen motverkas. Även när exempelvis fosfor utvinns ur rötslam eller metaller ur förbränningsaska, så skapas det restprodukter som behöver deponeras. Dessa beslås då med deponiskatt. Enligt återvinningsföretagen innebär skatten att så kallad deponiåtervinning blir olönsam. Samtidigt slipper gruvbolag, som utvinner jungfrulig råvara, skatten.

Naturvårdsverket har nu fått i uppdrag att se över hur deponiskatten kan ändras så att återvinning gynnas. För självklart är lönsamheten avgörande för att aktörer som Ragnsells och Stena Recycling ska vilja dra i gång verksamheten.

På 1990-talet kallades det här för kretsloppstänkande. Ungefär samtidigt som deponiskatten infördes fick idén fäste i Sverige. Nästan alla kommuner skaffade en Agenda 21-samordnare (från FN:s dokument Agenda för det 21:a århundradet från 1992) som skulle få upp medborgarna på kretsloppståget. Det allt snabbare flödet från råvara till soptipp identifierades som ett av de största miljöhoten. En europé konsumerar mellan 10 och 20 ton naturresurser per år, men siffran borde vara 3 ton för att förbrukningen ska vara hållbar, enligt forskaren Peter Hopkinson vid universitetet i Bradford. Men trots den stora uppslutningen kring kretsloppstänkandet på 1990-talet så har svenskarna inte minskat sina avfallsmängder. Tvärtom, de ökar. Medelsvensson slängde 466 kilo sopor i fjol, enligt Avfall Sverige. Fast vi har blivit bättre på sopsortering och återvinner mer och mer.

I dag pratas det allt mindre om kretslopp och allt mer om ”cirkulär ekonomi”. På många sätt är det samma sak fast i ny, elegantare kostym. Begreppet innebär att det ska löna sig för företag och för samhället att orsaka så lite restavfall som möjligt. I en fullt genomförd cirkulär ekonomi hamnar åtråvärda metaller aldrig i deponier utan återvinns innan produkterna slängs, därför att det lönar sig.

För det behövs ekonomiska styrmedel som gör det lönsamt både att återvinna men också att designa produkter från början så att materialet lätt kan gå tillbaka in i produktionen igen. Ett kretslopp, helt enkelt. I den bästa av världar kan den ekonomiska tillväxten öka utan att konsumtionen av prylar gör det. Det behöver väl knappast sägas att i det högsta tillståndet av en cirkulär ekonomi så drivs produktionen av förnybar energi.

Konceptet fick en medial skjuts vid World Economic Forum i Davos i vintras. Där delades priset Circular Economy Award ut för första gången. Och under Almedalsveckan i somras, hölls i snitt fyra seminarier per dag i ämnet. EU-kommissionen lägger om några månader fram en unionsövergripande strategi för cirkulär ekonomi, där tillväxt och nya arbetstillfällen ska integreras.

Hur redo är då Sverige att anamma den cirkulära ekonomins lära? Inte särskilt, att döma av bland annat de problem som deponi­skatten orsakar för de företag som vill fiska fram metaller ur soptipparna. Återstår att se vad som händer med skatten.

Världsmarknadspris på råvaror är inte heller mycket till draghjälp för de cirkulära affärerna. Priset på många industrimetaller har inte varit så här lågt sedan millennieskiftet, och oljan är så billig att förnybara alternativ har svårt att konkurrera för närvarande.

Lönsamhet är nyckelordet för att få cirkeln att slutas. Och här kan staten använda ekonomiska morötter och piskor för att driva på utvecklingen. Företag som ser en affär i att återvinna råvaror ur avfall skulle kunna uppmuntras. Förutom att ändliga naturresurser används igen och igen, skapas teknikutveckling, nya jobb och nya affärsmöjligheter.