Lika möjligheter eller lika utfall?

Lite förenklat kan två sidor skönjas i den växande debatten om ojämlikhet. Den som betonar individens likvärdiga chanser att lyckas – och den som mer betonar lika utfall. Kommande skattereform visar vilket synsätt som är starkast i svensk politik.

Världsfattigdomen har minskat genom frihandel, marknadsekonomi och välståndshöjande kapitalinvesteringar. De globala klyftorna kan därför sägas vara mindre än någonsin. Men till tidens strömningar hör en stegrad debatt om ojämlikhet. Den triggas av centralbankernas lågräntepolitik med världsomfattande effekter i form av uppblåsta tillgångsvärden i fastigheter och aktier. Bakom ligger även demografiska faktorer och snabb teknikutveckling.

Vårt eget land följer den internationella trenden. Den omfattande flyktinginvandringen saknar självfallet inte betydelse. Sverige har gått från att vara ett av de länder där skillnaderna varit minst till att ännu ligga lägre än OECD-snittet. Störst klyftor finns mellan de som har och de som inte har arbete. Den svenska arbetslösheten är cirka 6 procentenheter, men uppemot hela 20 procentenheter hos dem som saknar gymnasieutbildning.

Även kapitalflöden är numera globala. Kapital söker sig till de länder som bedöms ha de bästa förutsättningarna att förränta investeringar. Om välståndet ska öka här hemma måste Sverige vara ett attraktivt land för företagande och entreprenörskap. Höjda skatter som försämrar dessa förutsättningar har därför blivit ineffektiv fördelningspolitik. Utan ekonomisk tillväxt blir resultatet blott en krympande kaka.

Ett land som med missriktade skatter försvagar skattebasen har till slut inget kvar att beskatta. Arvs- och gåvoskatten drabbade främst generationsskiften i små och medelstora familjeföretag. Förmögenhetsskatten dränerade Sverige på investeringskapital. Den gjorde också att kapital sökte sig till mindre produktiva investeringar som var skattebefriade. Men när lösningar i debatten om ojämlikhet diskuteras ligger politikens sökljus ännu på skatter av olika slag. I januariöverenskommelsen, som styr mandatperiodens politiska dagordning, står det att en kommande skattereform bland annat ska utjämna dagens växande ekonomiska klyftor.

Personligen tror jag att politiken i stället ska söka sin utgångspunkt i det som forskningen kallar social mobilitet. Om baksidan av utanförskap och segregation inte ska bli till minskad tillit eller politisk turbulens är det viktigt att den sociala hissen fungerar. Den gör att varje individ kan fokusera på hur de kan få det – inte bara på hur de har det. Varje individ oavsett bakgrund ska ha en likvärdig chans att förverkliga sin egen potential. Livsval utifrån egna drömmar, drivkrafter och ambition ska inte begränsas av vad ryggsäcken hemifrån packades för.

Min konklusion är att den viktigaste förutsättningen är ett tillgängligt högkvalitativt utbildningssystem – där personlig ambition och kapacitet kan komma till sin rätt – kombinerat med individuell valfrihet i så många livssituationer som möjligt. Den omfattande bostadssegregationen ska exempelvis inte hindra någon från att kunna välja en bättre skola. Tjänster såsom sjukvård ska utformas utifrån eget val. Vidare får inte trösklarna vara för höga, till exempel in i jobb och egen försörjning. Politiska system som skyddar insiders på bekostnad av outsiders hindrar social rörlighet.

Inom den tiondel som i statistiken har det ekonomiskt sämst tar sig också 60 procentenheter vidare inom en femårsperiod. Men hindren är ännu stora, inte minst på en dysfunktionell bostadsmarknad. Bostäder står för en mycket hög andel av dagens tillgångsvärden. Att skapa förutsättningar för ökat byggande av bostäder, med strukturreformer och avregleringar, skulle ha många positiva effekter. Ökade möjligheter till kompetensutveckling genom livet skulle likaså ha stor betydelse. Skulle politiken på allvar vilja öka spridningen av framtida ägande i företagen skulle attraktiva villkor för personaloptioner vara verkningsfullt.

Ett samhälle som fokuserar på vart du är på väg – och inte varifrån du kommer – bör belöna ansträngningar. Då bör individer som är beredda att arbeta hårdare, göra mer av sin talang och ta risk premieras. Just nu är det värnskatten som blivit något av en symbolladdad vattendelare för olika synsätt. Kritiska röster höjs mot att den ska tas bort. Men den infördes 1995 och var en tillfällig extra statlig inkomstskatt på 5 procentenheter för inkomster över en viss nivå. Med tiden blev den en bidragande orsak till att Sverige är ett av de OECD-länder där avkastning på utbildning är som lägst. Studier visar att fyra av tio högskoleutbildningar är en ren förlustaffär.

Om varje individ ska ha frihet att utvecklas till vad hon eller han vill bli – ska samhällets ansträngningar då fokusera på att sprida livschanser? Eller snarare fördela ekonomiskt utfall? Ett svar på vilken sida som står starkast i svensk politik får vi i kommande skattereform.