Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Somliga går i tramsiga skor

2018-01-31 18:00

Snart ett decennium har gått sedan Barack Obama höll tal i Kairo under rubriken ”A New Beginning”. För att travestera den mer hårdkokte statsmannen Winston Churchill visade sig 2009 snarare vara början till slutet för Mellanöstern. Eller åtminstone slutet på början.

Obamas anförande var ändå ett retoriskt, historiskt mästerverk. Med perfekt gehör försökte han läka såren i relationen mellan öst och väst. Kolonialismen, supermaktskonkurrensen, kriget mot terrorismen – oförrätter erkändes och ömsesidigt ansvar utkrävdes. Presidenten knöt an till egna muslimska rötter i Kenya och Indonesien. Ingen amerikansk ledare har gjort ett så ärligt försök att sträcka ut handen:

”USA och Islam överlappar och delar gemensamma principer om rättvisa och framsteg, tolerans och värdighet för alla människor.”

Den fyrtiofjärde presidentens delikata utrikes­politik kan jämföras med den fyrtiofemtes. När Egyptens diktator al-Sisi hade slugheten att smickra Donald Trump – ”ni är en unik personlighet, kapabel att göra det omöjliga” – blev svaret: ”Love your shoes. Boy, those shoes. Man …”

Det är som ett vetenskapligt experiment. Obama uppträdde oantastligt. Trump är en parodi. Om utfallet i Mellanöstern blir ungefär detsamma spelar det ingen roll vad USA gör. Problemen ligger i regionen själv.

Obama anlitade the best and the brightest för att reda ut soppan. Trump har anlitat en oljedirektör utan utrikespolitisk erfarenhet, en vicepresident med religiösa griller och en snorunge till svärson. De har ingen policy, mer än att Iran representerar ondskan och Israel förebådar himmelriket på ­jorden. I den mån man kan se en linje är den alltså apokalyptisk. Tredje templet i Jerusalem förebådar den yttersta tiden då himlens härskaror ska drabba samman. Knappast ett recept för fred.

Den Bibel som förutspår Harmagedon rekommenderar också att man låter bli att ljuga, Guds åttonde bud. Donald Trump ljuger i genomsnitt fem gånger om dagen. Dock har han levererat en stor sanning: Efter terrordåden den 11 september 2001 hade amerikanska politiker gjort mer nytta om de lagt sig på stranden i stället för att dra i fält.

Bush-administrationens hyperaktivitet vållade obotlig skada, särskilt i Irak. Detsamma kan sägas om Obamas passivitet, särskilt i Syrien. Konsekvenserna av Trumps bisarra amatörism blir annorlunda, men inte nödvändigtvis värre.

Jag skriver detta med utsikt över Hormuz-sundet mellan Arabien och Persien, efter att ha tillbringat december i Qatar och januari i Dubai. Detta är Mellanöstern-konflikternas verkliga epicentrum, inte lilla Israel-Palestina som generationer av västliga politiker varit besatta av.

Iran och Saudiarabien krigar via ombud i Jemen. Saudierna jävlas med Qatar och Libanon, därför att de överallt fruktar iranskt inflytande. Turkiet passar på att krossa kurderna i det kaotiska Syrien.

Dessa dramer skulle vart och ett för sig vara nog för att hålla en normal amerikansk president sömnlös. Trump verkar inte bry sig, och ­Mellanösterns härdade despoter bryr sig inte om honom.

”America first.” Med undantag för fixeringen vid Israel och Iran har USA nu inga andra principer än att sälja så mycket vapen som möjligt. Amerikanska allierade som kurder och qatarier lämnas i sticket. Om det går fullständigt åt ­helvete kommer följden i form av nya flyktingvågor mest att drabba Europa. Det gillar både Trump och Putin.

Om tre år vet vi hur experimentet slutade.

Framåtrörelse

Naturligtvis måste skatten höjas på fossilt flygbränsle, men den här nya medelklassmoralismen om att sluta flyga? I linje med sådan filosofi borde vi sluta skaffa barn samt flytta ut på stampat jordgolv i skogen – och ändå skulle vår så kallade klimatskuld vara monumental. Rörelse är lösningen, inte retro.

Niklas Ekdal

Fler krönikor av Niklas Ekdal

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet