Skuldernas gisslan

Lek med tanken att du lånat ut en ansenlig summa pengar till din goda vän och granne. Hen lämnar hemmet varje morgon på väg till jobbet och ser snygg och prydlig ut. Din fordran känns trygg och återbetalningsförmågan hos grannen likaså. Men gradvis märker du att grannen börjar se alltmer sjaskig ut. Hen stannar hemma på dagarna och ljuset är tänt sent på kvällarna. Har hen blivit sjuk? Arbetslös? Din fordran känns inte längre lika säker. Bäst att hämta hem skulden om det går. Att låna ut mer pengar kommer inte på fråga. Du vet inte om något drastiskt har inträffat men … rädda det som räddas kan. Du bestämmer dig för att kontakta grannen och se om du kan få tillbaka pengarna.

Sedan Lehmankraschen 2008 och den efterföljande finanskrisen har stora delar av den globala ekonomin genomgått en formidabel återhämtning. Noll- eller minusräntor har tillsammans med massiva obligationsköp från världens större centralbanker lett till att tillväxten kommit tillbaka. Dessa åtgärder ledde också till att världens investerare har fått leta sig allt längre upp i risktrappan för att få någon avkastning på sitt förvaltade kapital. Man har fått ta mera risk för att bibehålla avkastningen. De låga räntorna har gjort det billigare att låna pengar i allmänhet och även mindre kreditvärdiga aktörer har kunnat dra fördel av investerarnas högre riskaptit.

Den högre tillväxten borde – genom bland annat högre skatteintäkter – ha lett till att många länder skulle ha amorterat ner på statsskulden, något som Sverige och en del andra länder lyckats väldigt väl med. Andra länder har inte varit lika framgångsrika, vare sig med tillväxt eller med amortering. Ett vedertaget begrepp är statsskuld i förhållande till BNP. Det krav som EU ställer på sina medlemsstater att uppnå ligger på en statsskuld som inte överstiger 60 procent av BNP. Sverige ligger i dag runt statens långsiktiga mål runt 35 procent. Bra jobbat, och kanske till och med överjobbat då behovet av investeringar inom bland annat arbets- och bostadsmarknad samt utbildning är eftersatta. Men i övriga Europa är det si och så med skulderna; Italien har inte jobbat ihjäl sig under återhämtningen. Deras skuld är större än 150 procent av BNP – högre än före finanskrisen. Spanien, som haft god tillväxt, har jobbat ner den till 115 procent. I stora ekonomier utanför Europa är det också dystert, USA:s skuld ligger runt 117 procent och Japan på 240 procent.

Nu är statsskulden (offentlig) bara en del av skulderna. Företagens skulder (näringslivets) och de privata – hushållens skulder – är andra exempel. Sverige, som är ett föredöme vad avser offentlig skuld, framstår som mindre föredömliga vad avser hushållens skulder, där skuldkvoten – skulden som procent av disponibelinkomsten – i dag ligger runt 175 procent, högst någonsin och betydligt högre än sista toppen vid vår lokala fastighetskris på 90-talet, då den låg runt 100 procent. Tittar vi sedan på näringslivets skulder har de ökat globalt, inte minst i Kina som ofta framhålls som ett skräckexempel. Kort sagt, skulderna har ökat.

Nu tillbaka till grannen. När tillväxten hotas och en begynnande avmattning skymtar vid horisonten är det naturligt att man börjar se över sina fordringar. Kan alla betala tillbaka sina skulder? Vågar man låna ut ännu mer pengar? Oavsett vad vi tror om räntorna framöver måste man ju ställa sig frågan om vi ens klarar av högre räntor. Högre räntebetalningar innebär, allt annat lika, lägre konsumtion och lägre investeringar – bägge viktiga komponenter för tillväxten – för skuldsatta aktörer.

”Den som är satt i skuld är icke fri” är ett uttryck som tillskrivs vår tidigare statsminister Göran Persson. Skulderna, oavsett i vilken sektor de dyker upp, kan komma att hålla såväl centralbanker, regeringar som marknader gisslan under lång tid framöver. Historien kan, som oftast, komma att upprepa sig. Därav uttrycket.