Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Bonde söker vinst

2018-11-14 22:00

Så kan sommarens torka ge svenskt lantbruk lönsamheten åter.

För Jeanette Blackert, som driver grisfarm utanför Linköping, blev den gångna sommarens ihållande värmebölja och uteblivna regn inte bara kännbart i plånboken. Rent bokstavligen stank det om verksamheten.

Eftersom grisarna inne i stallet saknade gyttja att rulla sig i, och inte har förmåga att svettas som vi tvåbenta, tog de sig till att rulla i sin egen urin och avföring för att kyla sig när temperaturen steg upp till 35 grader.

– Det skapade en massa merarbete, men det värsta var att det höll i sig under så många veckor, berättar Jeanette över en korv- och ostmacka i sitt kök.

Hon och maken Hans driver Blackerts lantbruk mellan Vadstena och Linköping. Tillsammans med fyra anställda, och den ibland svårflörtade hjälpen av sina tonårsdöttrar, hanterar de en operation som årligen skickar 11 000 grisar till slakt och omsätter runt 20 miljoner kronor.

Sedan de tog över gården från Hans föräldrar på 1990-talet har de hanterat en långvarig prispress genom att bygga ut och effektivisera. Och det har funkat. I sagan om modernt svenskt lantbruk, strukturomvandla eller dö, har de hållit sig på rätt sida.

– När vi byggde det nyaste stallet 2012, mitt i den senaste krisen, tyckte nog de flesta att vi var galna, säger Jeanette om investeringen på 11 miljoner kronor som ligger en kort promenad från bostadshuset.

Det är kanske inte direkt uppenbart för alla hur sommarens torka påverkar en gård som Hans och Jeanette Blackerts rent ekonomiskt. Men det är här, i den förlängda värdekedjan, som låg produktion från torra åkrar slår som hårdast. Grisuppfödning är en lågmarginalbransch och foderkostnaden är företagets största utgift. Priserna har skjutit i höjden och Blackerts lantbruk räknar med att deras kostnader för foder blir över 2,4 miljoner kronor dyrare än året innan.

För Margareta Åberg, ansvarig för grisfrågor på Lantbrukarnas riksförbund, LRF, låter det som att Blackerts ändå klarar sig förhållandevis bra.

– Vi räknar på 400 kronor dyrare produktionskostnad per gris. Eller en miljard totalt fördelat på 800 gårdar, säger hon.

Varenda svensk minns den gångna sommaren som otroligt varm, vilket den var, men framför allt var den torr. Några exempel: på SMHI:s mätstation i Lund kom i perioden maj–juni bara 22,9 millimeter regn, vilket kan jämföras mot ett normalår då det regnar uppemot 170 millimeter. I Karlshamn fick de bara 18 procent av sin normala nederbörd. Även om väderinstitutets mätstationer i Götaland och Svealand var de mest extrema, slog även orter så långt upp som Malå i södra Lappland torrhetsrekord.

Produktionsmässigt slog bristen på regn hårdast mot det som odlas på öppet fält. När Lantmännen summerade årets skördar i oktober räknade de in 3,5 miljoner ton totalt för hela Sveriges produktion av spannmål, oljeväxter och trindsäd. Det är bara dryga hälften så mycket som ett normalår brukar ge, och nivåer som inte setts sedan 1950-talet, enligt LRF:s lönsamhetsrapport.

Sverige, som i normala fall är en nettoexportör av spannmål, är i år en nettoimportör. Och det från en dyr internationell marknad. Förutom brist på nederbörd i hela norra Europa har den svaga kronan och de höga olje- och energipriserna tryckt upp priset på spannmål. Lantmännen varnar för att årets magra skörd kan leda till höjda priser på ett brett segment produkter, som kött, bröd och öl.

– Det är ett besvärligt år. Helt klart att det är så, säger Tomas Wennerholm, Oat Supply Manager och agronom på havredrycksföretaget Oatly.

Det snabbväxande bolaget med huvudkontor i Malmö, och försäljning i tjugo länder, är en storköpare av svenskt havre. Ungefär 10 000 ton per år, enligt bolagets uppgifter.

Eftersom de handlar upp mycket på terminskontrakt har de, enligt Wennerholm, varit relativt skonade från den plötsliga prischocken. Det mer akuta problemet har varit att säkra volymerna de behöver.

Men över tid påverkas Oatlys inköpskostnader av de högre priserna.

– Effekterna av sommarens torka kommer nog att synas i flera år framöver. Det är ingen tvekan om att jordbrukarna tar den stora smällen i detta, och eventuellt kommer vi att lägga över lite av det på konsumenten, säger Tomas Wennerholm.

De totala effekterna av extremvädret är svåröverblickbara. Hur påverkar detta den framtida livsmedelsförsörjningen? Vad blir den långvariga effekten om det varma och torra vädret fortsätter? Och hur påverkas självförtroendet inom svenskt lantbruk?

På ett ekonomiskt plan har vissa försökt summera. LRF flaggade redan i somras för att torkan kommer att kosta lantbruket 10 miljarder kronor i ökade utgifter och minskade intäkter.

Kort därpå, i slutet av juli, beslöt regeringen att skjuta till 1,2 miljarder kronor över två år i krisstöd till lantbrukare. Merparten av detta kommer att delas ut under 2019, men hur det ska fördelas är ännu inte bestämt. Får-, nöt- och mjölkbönder har ansökt om att ta del av de första 400 stödmiljonerna som Jordbruksverket delat ut.

En som begärt att få del av stödet, 420 kronor per ko, är Mathias Jonsson utanför Västervik i Småland.

Tillsammans med sina två yngre bröder, Gabriel och Henrik, växte Mathias upp på en gård där deras föräldrar drev jordbruk med 25 mjölkkor i stallet. Även om bröderna tog samma jobb som sin far, driver de nu en verksamhet i skala som det förmodligen hade varit svårt för en tidigare generation att föreställa sig.

I trakterna kring Gamleby, några mil norr om Västervik, har bröderna Jonsson tagit över en rad gårdar som lidit av ekonomiska bekymmer, och konsoliderat det i ett företag som i dag är en av Sveriges största mjölkproducenter. Siffrorna på produktionen är hisnande hur de än vrids på. Deras 1 600 kor levererar 17,5 miljoner kilo mjölk per år till Skånemejerier. På gårdarna föds uppemot 35 nya kalvar i veckan, och totalt går det åt 180 ton foder om dagen.

– Huvudmålet sedan i juni i år, då vi började ana vartåt det här barkade, har varit att inte behöva dra ner på verksamheten, säger Mathias Jonsson som snusar så stora portioner lössnus att läpparna knappt går ihop när han pratar.

Mathias Jonsson och hans familj bor på Ogesta gård, en herrgård byggd 1795 som bröderna tog över 2005 och som i dag utgör navet för verksamheten. Företaget har 30 anställda och omsätter 80 miljoner kronor, varav cirka 70 procent är mjölkförsäljning. Resten är en mixad kompott av bland annat uthyrning av bostäder, försäljning av ungtjurar och guidade jaktturer på deras marker.

Trots att Mathias Jonsson i det längsta drar sig för att använda ordet “bra” för att beskriva sin ekonomiska situation är det uppenbart att brödernas expansiva strategi har gett utdelning. Rörelsemarginalerna har legat på stadiga 18–20 procent.

När räkenskaperna för 2018 ska summeras kommer det att se annorlunda ut.

– När det såg som värst ut i somras räknade vi med att det här skulle kosta oss mellan 8 och 12 miljoner kronor. Nu blev det lite bättre till slut, men 8 miljoner blir det nog, säger Mathias Jonsson.

Under normala år brukar deras 1 600 hektar åkermark kunna producera tillräckligt med grovfoder för att göra gården nära på självförsörjande.

I år har de bara skördat 20 procent av sin normala mängd spannmål.

– Mellan den 28 april och mitten av augusti hade vi inte en droppe regn här.

Eftersom de redan 2017 hade haft det ovanligt torrt i östra Småland, och därmed redan förbrukat mycket av sina foderreserver, var Jonssonbröderna extra sårbara för ytterligare skrala skördar. Så när de i juni insåg att det skulle kunna bli varmt igen tecknade de stora och då dyra terminskontrakt på att köpa in 3 000 ton spannmål. Ett beslut som Mathias Jonsson uppskattar att de sparade 3 miljoner kronor på.

På frågan om hur det går till när de tillsammans ska ta stora strategiska beslut för driften, stoppar han pekfingret i munnen och sen i vädret och skrattar, vilket är karaktäristiskt för Mathias Jonsson sätt att prata om sin gård.

Enda gången han blir helt seriös är när han talar om branschen generellt.

– Det är jättetråkigt det som händer, och det drabbar massor av enskilda gårdar. Det borde inte behöva vara en sådan här kris när det kommer ett sånt här år, men det är överlag alldeles för dålig lönsamhet redan innan, säger han.

– Det är frustrerande, för nu har man alla argument för att kunna höja prisnivån, men det fönstret håller på att stängas.

En som delar Jonssons frustration, och rentav beskriver sig som förbannad, är Stefan Gård, ordförande för Sveriges Mjölkbönder. Han finner inte mycket tröst i krisstödet från regeringshåll.

– Bra och dåliga år kommer och går, men ekonomin på gårdsnivå urholkas om vi inte får upp priset på mjölken. Vi kan inte leva så här ur hand i mun som svenska mjölkbönder gör, säger han och menar att det hade behövts 40 öre per kilo, upp från dagens ungefärliga 3,40 kronor.

Priset bönderna får för mjölken i år är 3 procent lägre än för 2017.

Ur frustrationen förmår han sig att karva ur en positiv spinn på det extremtorra året.

– Man kanske kan tänka på det här året som en reklamkampanj som kostar svenskt lantbruk 10 miljarder, men får vi inte fram vårt budskap nu blir det nog aldrig någon förändring på detta, säger han.

Som bakgrund till denna alarmism bör det sägas att extremvädret i somras var en smäll mot en industri som börjar bli van vid sådant. De senaste åren har mer eller mindre omskrivna kriser drabbat de olika huvudgrenarna i svenskt lantbruk. En långvarig prispress på griskött från våra grannländer fick sin kulmen 2014 när Ryssland stängde importen av fläsk från Europa. Mjölkmarknaden blev ordentligt uppskakad så sent som 2015, när EU slopade kvotsystemet som hållit marknaden stabil. De långtgående effekterna för detta behöver man inte lyssna på bönderna för, den finns i statistiken.

Mellan 1987 och 2017 minskade antalet företag med mjölkproduktion i Sverige från över 30 000 till strax över 3 600, enligt Jordbruket i siffror. Sedan EU-inträdet 1994 har antal grisar, enligt LRF, minskat från 4 till 2,5 miljoner. Antalet jordbruksföretag med arbete för mer än en heltidssysselsatt uppgick 2016 till knappt 16 000, jämfört med drygt 35 000 för 30 år sedan. Ännu mer anmärkningsvärt är kanske att mer än 50 procent av svenska bönder är över 55 år gamla.

Dessa strukturella problem är ett större hot mot svenskt lantbruk än torrt väder, enligt Ulf Möller, segmentsansvarig för skog och lantbruk på Swedbank. Han tror inte att 2018 kommer att gå till historien som året som fällde svenskt lantbruk.

– Det här ger sig. Det är inte solsken, men man måste göra skillnad på om det är ett helvete, eller bara riktigt jobbigt, säger han även om han medger att det här året kommer att ”kosta jävligt mycket pengar”.

Enligt Swedbank ligger belåningsgraden per svensk gård på cirka 35 procent. När danskt lantbruk gick igenom en långvarig kris mellan 2008 och 2016 låg belåningsgraden på upp mot 80 procent, vilket enligt Möller tyder på att det finns reserver att ta av.

– Den stora massan kommer klara sig genom att hålla igen, och om det inte räcker så finns vi som kan hjälpa till med kapital.

Några stora mängder konkurser förväntar sig varken Möller eller Jordbruksverkets chefsekonom Harald Svensson.

– Det pratas gärna om en kommande våg av konkurser vid dåliga år inom jordbruket, men det brukar man inte se i slutändan, och det tror jag inte blir fallet nu heller. Bönder har ofta en förmåga att reda upp det rätt bra i finanserna, säger Svensson.

Men det hindrar inte att branschen står inför tuffa tider.

Sören Höjgård är nationalekonom på Agrifood Economic Center, ett samarbete mellan Sveriges lantbruksuniversitet och Ekonomihögskolan vid Lunds universitet. Han är finansierad av näringsdepartementet, och utvärderar och analyserar jordbruksfrågor.

Höjgård pratar om lantbruket som en bransch i avveckling likt sådant vi har sett tidigare i Sverige: varvsindustrin, konfektion och i viss mån bilindustrin.

– Övergången är alltid problematisk, säger han.

Enligt LRF är enbart 50 procent av värdet på den mat vi äter i dag producerad i Sverige jämfört med 75 procent för 20 år sedan. Vi är egentligen bara helt självförsörjande på spannmål, morötter, ägg och socker.

Politikerna har tagit siffrorna till sig och förra året beslutade riskdagen att anta en livsmedelsstrategi med målet att öka den hållbara produktionen av mat. Bakgrunden var att ett stort importberoende gör oss sårbara i händelser av kris.

Harald Svensson på Jordbruksverket är ”inte så road” av den typen av beräkningar. De tar inte hänsyn till att vi i dag importerar mer av högkostnadsprodukter. Tänk parmesanost, kaffe och avocado. Mer intressant ur en självförsörjningsaspekt hade varit att räkna vad vi äter mätt i näring, men några sådana undersökningar har inte gjorts på många år.

Mer brådskande, menar Harald Svensson, är det att tala om vad sommarens torka innebär för investeringsviljan. Jordbruksverket, som har inblick på gårdarna genom de kontroller de gör, har enligt honom sett en eftersatt investeringsgrad under lång tid. På sikt kommer det att göra det svårt att hålla uppe produktionen som annars varit stabil. Stallboxarna runt om i landet blir äldre, åkermarkerna sämre dränerade.

– Sommarens torka gör det kanske ännu svårare att gå till banken, säger han.

Ulf Möller tror också att de ständigt återkommande krisrubrikerna är ett långsiktigt problem för jordbruket.

– Vi måste sluta prata på det här sättet om svenskt lantbruk. Vi kommer inte att ha några unga människor som söker sig till en bransch som ständigt talar om hur dåligt det går, säger han.

Jeanette Blackert förstår den invändningen.

– Det är många i grisbranschen som inte tycker att man ska säga att det går bra när det gör det, men det tycker jag nog att man ska göra. År 2017 var ändå ett väldigt bra år för oss, och 2016 var ju rekord, medger hon.

Hon upplever att flera av hennes kolleger i branschen har kunnat investera tillbaka i sin verksamhet de senaste åren, om än efter en lång tuff period.

– Många har ju fått leva på rost och röta.

Margareta Åberg på LRF vill dock inte alls tumma på sin krisbeskrivning av läget, och menar att tre goda år på inget sätt kompenserar för två decennier av ekonomisk urholkning.

Hon har stöd av bundsförvanterna på LRF Konsult, som studerar lönsamheten på svenska gårdar. Enligt färska rapporter publicerade i november har LRF Konsult aldrig tidigare sett så svaga resultat som alla de stora produktionsgrenarna nu varnar om. Det är också denna grupp av affärskonsulter som är källan till de 10 miljarder kronorna i totala extra kostnader som har fått fäste i debatterna om torkans effekter.

– Det kan nog vara så att summan blir 10 miljarder, jag ser ingen anledning att ifrågasätta det, säger Ulf Möller som ändå tycker att det är motiverat med en viss varsamhet med siffrorna som används.

– Man ska inte glömma att alla har sin egen agenda i beskrivningen av läget, nu när kostnaderna ska fördelas.

Ulf Möller är noga med att poängtera att hans optimism om att gårdarna kommer kunna rida ur den här stormen förutsätter ett gemensamt ansvar. De kraftigt ökade kostnader som i mångt och mycket drabbar bönderna måste fördelas ut över hela värdekedjan – mellan slakterier, mejerier, grossister, dagligvaruhandel och konsumenter.

– Får man inte upp priserna blir det problem, säger han.

För bönderna är det säkert glädjande att höra att grundförutsättningarna för detta verkar finnas. I en Sifo-undersökning i september som Axfood beställde svarade 87 procent att de är beredda att betala mer för svenska produkter för att stötta bönderna.

Mitt i värmen var det få konsumenter som behövde betala mer för sin matkasse, tvärtom kunde de ofta finna köttprodukter till kampanjpris, då slakterierna gick på högvarv för att kämpa ner de långa slaktköerna. Nu har däremot priserna inlett en justering uppåt, främst på mejeriprodukter och grönsaker. Enligt färska siffror från SCB har vi en inflation på matpriserna på 3,4 procent på årsbasis.

När Ica och Axfood släppte sina kvartalsrapporter i slutet av oktober pratades det en del om torkans effekter. Icas vd Per Strömberg sa till Svenska Dagbladet att han trodde på fortsatta prishöjningar, ytterligare 2,5–3 procent. På Axfood drar man sig för att prata om framtida priser, men konstaterar att det kommer att bli kännbart i butik.

– Vi kommer att få leva med detta lång tid framöver. Både vad gäller sortiment och justeringar av priser ut till konsument, säger Claes Salomonsson, pressansvarig på Axfood.

– Vi jobbar i samarbete med våra leverantörer för att säkra livsmedelsproduktionen så att det inte ska gapa tomt på vissa butikshyllor framöver.

Ute på Blackerts gård håller Jeanette en alldeles nyfödd liten spädgris i famnen. Om 170 dagar ska den ha lagt på sig över 100 kilo och vara redo för slakt till ett pris hon hoppas är högre än vad hon får just nu. Men i dag är kultingen fortfarande liten som ett mjölkpaket och luktar enligt Jeanette inte helt olikt en nyfödd bebis. Hennes frustration över marknaden smittar inte av sig på kärleken till djuren.

– Det här är livet. Det är ett underbart jobb att få arbeta med djur så här, säger hon och kliar den dåsiga grisen på huvudet.

Affärsvärlden Redaktionen

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom