Hörstadius: ”Vi är mer än bara Hitler och white trash”

Någon av er som firade internationella mansdagen den 19 november? Tror inte det, va? Att den delar datum med World toilet day är talande: Män får ju mest skit hela tiden. Framför allt vi vita män. Vårt syndaregister är oändligt. Kolonialism och sexism. Härskartekniker och direktörsbonusar. Klimatförstörande SUV:ar och biffar och privatjet. Världskrig, atombomb och Irakockupation. Vi röstade fram Donald Trump. Och vi dyrkar Bob Dylan. Varför hylla ett så motbjudande kreatur?

Den vite man som inte faller in under kategorin privilegierad sociopat är inte heller värd att fira. Det är den ömkansvärda förloraren. Alexander Bard beskriver honom i en intervju:

”Han bor i Filipstad, där varken lumpen eller fabriken längre finns kvar och tjejerna har dragit och går på högskolan, och han är trött, fet och håglös, och på nätet konsumerar han porr, spelkasino och hat.”

I USA är han en faktaresistent vapenfetischist och dväljs i rostbältets industriella ruiner eller det bigotta Mellanvästern. Avfärdad av Hillary Clinton som rasistisk kvinnohatare, tillhörande the basket of deplorables. Förlorarmannen återfinns även högre upp på stegen. På amerikanska campus kvoteras han bort till förmån för minoriteter. Får han trots allt en plats, är han under ständig attack från en åsiktsstalinistisk omgivning.

Genom moderna påfund som trigger warnings och safe zones, krymps yttrandefriheten till en politiskt korrekt tummetott. Otaliga lärare och studenter har stängts av och frusits ut efter förseelser som att ha uppmuntrat även konservativa perspektiv i diskussioner om till exempel homoäktenskap. Eller att ha använt fallossymboler i uppsättningar av antika dramer – vilket publiken tolkat som sextrakasserier.

Och på anrika Yale gick det mycket illa för några lärare som ifrågasatte studentkårens direktiv om vilka halloweenkostymer som utgör kulturell appropriering; och därför ska undvikas eftersom de är etniskt sårande.

Amerikanska vita menar numera, enligt en stor studie, att hela samhällsdiskursen blivit anti-vit. Ni kan skratta åt det, men ägna gärna Blacklivesmatter-rörelsen en tanke. Fastän statistiken visar att vita brottslingar är överrepresenterade som offer för dödligt polisvåld – och att vita poliser är underrepresenterade som utövare av detta våld – tillåts några medieuppmärksammade skjutningar bli bevis för rasism mot svarta.

Trumps seger har av många experter föraktfullt förklarats med vit identitetspolitik. Att latinos och svarta och hbtq-personer och kvinnor röstar identitetspolitiskt anses kosher. När den vite mannen gör det, är det fult. Ändå talar vi här om en människokategori vars nationsbyggen är så attraktiva att andra folk flyr till dem. Inte från. En människokategori med föredömligt progressiva värderingar. Synen på homosexuella är ett bra lackmustest för tolerans. Och enligt det globala mätföretaget PEW ligger nordamerikanska, australiska och europeiska män (undantaget delar av Östeuropa) i topp. Är han kanske överdrivet förtalad, den vite mannen?

DN:s Catia Hultquist tog nyligen upp några exempel på tröttsamt mansförakt. Smädandet av Dylanmannen, statsrådet Annika Strandhälls hånfulla tweet om manlig rösträtt, överanvändningen av begreppet mansplaining. Många menar, skrev hon, att kvinnans historiska underläge ursäktar lite manshat här och mansskämt där. /…/Men hat är alltid hat. Och att byta ut ett förtryck mot ett annat är inte utveckling, det är bara omoget.

Den vite mannen är inte bara Hitler och Breivik och white trash i Kentucky. Vi är också Isaac Newton och Mozart och Alexander Fleming och Shakespeare och Steve Jobs och Walt Disney och Abraham Lincoln och Kafka och Rembrandt och Churchill och Einstein och Bob Dylan. Och det är denna vecka hans riktiga bemärkelsedag infaller; Nobeldagen.

Då ska vi fira!

Något gör vi rätt

De delar av världen där den vite mannen härskar – Nordamerika, Europa och Australien – har skramlat ihop nästan tio gånger så många Nobelpris som övriga världen. Det bör givetvis frammana såväl ödmjukhet över en historiskt privilegierad position som en vilja att främja den intellektuella infrastrukturen globalt.

Men låt samma faktum också utgöra korrektiv, när de ledande kulturskikten går för långt i manshat och västerländskt självhat. Uppenbarligen gör vi vissa saker rätt ibland. Kanske så pass att vi rentav kan inspirera andra?