Dags att nyktra till

Nationalism är som dåligt hembränt. Först blir du full. Sedan blir du blind. Och till sist dör du av det.” Den amerikanske diplomaten Dan Fried fällde orden under fredsförhandlingarna i Bosnien. Han hade på nära håll bevittnat det brutala vansinnet som eldades på av nationalistisk propaganda och visste vad han talade om.

Jag erinrade mig Frieds ord när jag funderade över den märkliga regionala separatism som har fått ett uppsving i Europa på sistone. För en månad sedan hölls en folkomröstning i Skottland om huruvida landet skulle lämna Storbritannien, och starka krafter i Katalonien kräver en motsvarande folkomröstning om att lämna Spanien.

Visserligen röstade 55 procent av skottarna för att stanna i den union som har fungerat väl i 307 år, men det skapade ett prejudikat som andra regioner i Europa noga har noterat. Britterna hade nämligen accepterat att en stor del av den skotska befolkningen önskade utreda möjligheten att lämna unionen, och lät därför en folkomröstning äga rum under ordnade demokratiska former.

Men i Spanien låter det annorlunda. I stället för att acceptera önskemålet om en folkomröstning har Madrid valt att gå hårt fram genom att förbjuda en sådan. I skrivande stund vet vi inte om en omröstning kommer att äga rum – det talas bland annat om att låta en eventuell sådan vara rådgivande i stället för beslutande – men jag ­känner mig rätt säker på att ett förbud från ­Madrid inte gör de separatistiska krafterna mindre över­tygade om sin sak. Frågan man måste ställa sig är emellertid varför den här typen av ­regional separatism uppstår? Den bygger på en typ av ­nationalism där nationens gränser inte anses överensstämma med statsbildningens, och ­budskapet tycks vara att en nation med gränser som bättre passar befolkningens uppfattade nationalitet är vägen till ett bättre liv för med­borgarna.

Det är inte så svårt att begripa varför exempelvis kurder i norra Irak gärna ser en egen stat, eller varför befolkningen i Östtimor eller Sydsudan ville råda över sig själva. Där handlar det om folkgrupper som har levt i diktatur och förtrycks av andra etniska grupper, ofta i områden där landgränserna har dragits över ett glas konjak av europeiska kolonisatörer.

Men Skottland och Katalonien?

Jag misstänker att denna regionalnationalistiska separatism har mer att göra med ett utbrett allmänt missnöje med en stagnerande ekonomisk utveckling. När politikerna i de existerande statsbildningarna inte kan visa någon väg ur svårigheterna ligger det för en del nära till hands att önska sig en annan sorts statsbildning där man sluter sig inom sin etniska grupp. Det är väl ett slags missriktat uttryck för trygghetssökande som är besläktat med sin otrevligare kusin, främlings­fientligheten.

Men samtidigt som det på flera ställen i Europa växer fram gräsrotsrörelser för att bryta ned existerande länder i mindre delar, så går utvecklingen i rakt motsatt riktning i Bryssel och Frankfurt. Det blir allt klarare att man inte kan ha en valutaunion utan en finanspolitisk union, och man kan knappast ha en finanspolitisk union utan att faktiskt ha något som liknar en gemensam stat.

Problemet är att inga politiker vill kännas vid detta. I stället har man överlåtit åt ECB att införa gemensam finans­politik i smyg. Åtminstone halvt gemensam ­genom att införa gemensamma skuldförpliktelser för alla EMU:s medlemsstater via löften om obegränsade köp av statsobligationer. Men fortfarande finns ingen gemensam politik för hur finanserna skall skötas. Men ambitionen i Bryssel och Frankfurt är helt klar, liksom verklighetens krav ifall man vill bevara valutaunionen.

De överenskommelser om nya gemensamma institutioner och regelverk som det skålas över med champagne i Bryssel ter sig helt motsatt den hembrända dryck som bjuds av regionala ­separatister. Men man kan dricka sig full på båda, med påföljande risk för omdömeslösa beslut – till och med våld – och en rejäl baksmälla.

Kanske dags att tala nyktert om problemen i stället?

En liten hake

Det finns goda skäl till att Europas politiker ogärna tar avgörande steg mot en finanspolitisk union. En gemensam finanspolitik kräver nämligen att man gemensamt röstar fram de politiker som skall föra finanspolitiken. I en demokrati där principen en medborgare, en röst gäller, så skulle Medelhavsländerna ha fler röster än Tyskland, Benelux och Österrike. Ett sådant scenario är det ingen i Berlin som vill se.