Sandströms nya gröna bubbla: fånga CO2 = fånga bidrag

Koldioxidinfångning (engelskans Carbon Capture, eller CCS) har rönt stor uppmärksamhet på senare tid. Många ställer sig frågande till dessa satsningar, med Afv:s reportage finns nu mer underlag för att bilda sig en uppfattning.

En kortare besiktning av projekten och pengarna ger vid handen flera likheter mellan koldioxidinfångning och historiska exempel på gröna bubblor.

Genom att dokumentera misslyckade gröna satsningar inom exempelvis etanol, biogas och vindkraft har jag sökt gå bortom enskilda exempel och söka faktorer som ger upphov till fiaskon. Som vi ska se verkar koldioxidinfångningen uppfylla de fem kriterierna för en grön bubbla.

1. Rysk docka av “Other People’s Money”

Centralt i den gröna bubblan är ofta bidrag från EU och nationella myndigheter som Energimyndigheten.  Medel som kortsluter risktänkandet och leder till vårdslöshet.

Med stora “gratispengar” blir det såklart enklare för andra aktörer såsom pensionsfonder att putta in pengar. Intressegrupper flockas runt syltburkarna.

Mobilisering av privat kapital, säger förespråkarna. Fiaskona antyder nog att detta är en del av problemet. Privata pengar börjar agera utan hänsyn till risker och kostnader, eftersom problemen stjälps över på någon annan via offentlig finansiering.

CCS-projekten uppfyller detta kriterium. Stockholm Exergi ägs delvis av Stockholms Stad samt ett konsortium bestående av blanda annat pensionsfonder som Alecta, APG och PGGM. Alectas förtroende kanske inte är på topp i och med den senaste tidens avslöjanden.

Stockholm Exergi fick i början av året smått fantastiska 20 miljarder kronor för CCS från Energimyndigheten. Totalt kommer myndighetens stöd till liknande satsningar uppgå till 36 miljarder kronor 2026-2046. Ingen dålig tidshorisont, och inga små belopp.

Därutöver har Europeiska Investeringsbanken (EIB) med tidigare S-ministern Thomas Östros i spetsen också ett finger med i spelet med lån på 2,8 miljarder kronor.

2. Högdjurens lovsång

De gröna bubblorna är i efterhand en smått tragisk följetong om hur maktens högdjur solar sig i fägringen av bandklippningar och försöker överträffa varandra i överdådig retorik:

• Anders Ygeman (s) berömde bananodlingen i Sveg 2010.
• Göran Persson (s) invigde etanolhaveriet i Örnsköldsvik 2004.
• Magdalena Andersson (S) gav en  ljusstake i fossilfritt stål till Joe Biden.
• Kronprinsessan Victoria, prins Daniel, tidigare statsminister Stefan Löfven (S) m.fl. har besökt Northvoltfabriken i Skellefteå.

När Northvoltkrisen löpte under hösten 2024 sade närings- och energiminister Ebba Busch (Kd) till SR Studio Ett att:

“Det här är ett bolag som har en unik produkt, som har hög kvalité, är grön och hållbar på riktigt.”

Det framkommer inte av citatet vilket av Northvolts fungerande batterier hon syftade på.

Åter till CCS. Satsningen vid Värtahamnen i Stockholm har besökts av Sveriges regering, EU-kommissionens Ursula von der Leyen, kungaparet, med flera. Internationellt har satsningen uppmärksammats av exempelvis Bloomberg och The Economist. Nyhetskanaler som inte vanligtvis rapporterar om kommunalt initierade utvecklingsprojekt i norra Europa.

3. “Världsunik” medial varmluft

I anslutning till högdjurens lovsång upprepas som regel ett antal honnörsord eller nyckelfraser i media:

• Världsledande/världsunik
• Ny exportindustri eller återindustrialisering
• Arbetstillfällen, inte minst i avfolkningsregioner

Kombinationer av dessa har artikulerats med närmast programmatisk förutsägbarhet i anslutning till tidigare gröna fiaskon:

• Bananodlingen i Sveg skulle “stå modell för andra liknande anläggningar världen över.”
• Britishvolt skulle liksom de flesta batterisatsningar skapa 3000 arbetstillfällen.
• Göteborgs största gröna fiasko, Gobigas, var på väg åt skogen 2013. Kommunens politiker efterlyste nationellt stöd och motiverade detta med att satsningen var “världsunik”.

Det finns flera sätt att vara världsunik. Ett sätt är att göra något så riskfyllt och orealistiskt att ingen annan kommit på tanken. Åtminstone inte innan politiker i Bryssel och Stockholm med tillgång till skattemedel börjat dela ut bidrag för just detta ändamål.

Fler exempel på hur svensk CCS kallas “världsledande” har synts på senare tid, bland annat i Östersunds-Posten och hos Fossilfritt Sverige.

Likheterna med mönstret när samma ord istället kombineras med etanol eller vätgas är slående. När EU ställer fram alltmer pengar för vätgas från 2020 och framåt ökar den mediala varmluften snabbt. Redan 2023-2024 infinner sig problem och luften börjar pysa ut.

Vätgasen har dock en bit kvar medan etanolbubblan visar mönstret från början till slut.

Den “världsledande” CCS-bubblan har börjat blåsas upp enligt detta mönster.

4. Tekniska realiteter stämmer till eftertanke

De gröna bubblorna skapas också av en tillsynes ohämmad och bitvis oinitierad teknikoptimism. Visst blir teknik bättre med tiden, men det gäller inte all teknik. Och historien om teknisk utveckling är också en historia om misslyckanden och bristande realism.

I en Riksdagsmotion från 2005 skrev dåvarande centerledaren Maud Olofsson (c) om etanol ur trä:

“Men inom några få år kommer det att vara kommersiellt gångbart att utvinna etanol ur cellulosa, alltså från skogsråvara och skogsindustrins spill.”

“I Västerbotten planerar BioFuel Industries nu att bygga tre fabriker i följd, till en total kostnad av cirka fyra miljarder kronor, för att utvinna etanol ur cellulosa.”

Inget av detta var någonsin i närheten av att bli verklighet.

Gällande CCS har forskare vid brittiska Oxford University sagt att:

”Många rapporter har förutspått sjunkande kostnader genom teknisk inlärning. Men de förväntningarna har hittills inte infriats. Snarare tvärtom – ju mer vi lärt oss om tekniken, desto högre har kostnadsprognoserna blivit.”

5. Alternativkostnaden ignoreras

Den femte ingrediensen i en grön bubbla är att man låtsas som om satsningen inte kostar någonting, varken för samhället eller miljön.

Miljardbelopp kan användas för andra ändamål. Det kan vara möjligt att suga ut koldioxid ur luften. I Afv:s reportage beskrivs hur CCS-tekniken syftar till att komprimera rökgas och transportera den i flytande form till berggrunden under Norge för lagring. Ett arbete som låter både svårt och resurskrävande. Resursförbrukning som ytterst innebär utsläpp, i flera olika led. Som det talas tyst om.

Jordbrukssektorn har kritiserat Energimyndighetens 36-miljarderssatsning. Man anför just att det finns andra alternativ som är enklare och väsentligt billigare.

Retorik och verklighet: avståndet växer

Det fem punkterna ovan summerar till en växande diskrepans mellan politiskt allokerade pengar med tillhörande retorik och de faktiska tekniska och ekonomiska realiteterna.

Politiker, idealister inom kommunala bolag och förhoppningsfulla bidragsentreprenörer öser på med skattemedel och vackra ord.

Växjös kommunala energibolag VEAB marknadsför sitt CCS-arbete med hjälp av barn som får tala om klimatkrisen. Smålands-Posten lät sig inte imponeras utan skrev nyligen “Växjö går i bräschen för nästa gröna flopp” i en ledare.

Bortom varmluften och bidragen sitter ingenjörer och sliter sitt hår över hur decennier gamla tekniska hinder ska överbryggas. Ekonomer ställer sig frågande kring hur tekniken ska bära sina kostnader alltmedan experter med integritet tar bladet från munnen.

I den tilltagande divergensen mellan verkligheten och förhoppningarna kommer en korrigering. Förr eller senare.

Tills motsatsen är bevisad

Det går förstås inte med säkerhet att säga att koldioxidinfångning är ännu en grön bubbla. Men när så många likheter med historiska haverier kan skönjas är det nog klokt att inta en försiktig hållning.

Åtminstone tills det finns tydliga indikationer om motsatsen.

Läs mer:

Microsofts miljardsatsning i Värtahamnen

Bada i guld eller dränkas i skuld?

Därför hade jag fel om koldioxidinfångning

Teknikoptimism eller grönt önsketänkande?