Exit-regissören: Egentligen är finansmän nördar

Bedrägerier, svek, skattefusk, insiderhandel, droger, prostituerade, våld, cynism och en allestädes närvarande materiell dekadens är ingredienserna av vilka den norska TV-serien Exit kokats ihop. På fredag väntar showdown när SVT visar det sista avsnittet i säsong tre, där finansmännen Adam, William, Jeppe och Henriks öden avgörs.

Total frihet fascinerar

Exit har trots, eller kanske tack vare, sitt extrema anslag, blivit omåttligt populärt i Skandinavien, och sägs vara NRK:s mest framgångsrika serie någonsin. I korthet berättar den om fyra stormrika finansmäns liv i Olso, deras nihilism och empatilösa val, blandat med dokumentär-artade inslag där huvudpersonerna intervjuas inför kamera och lektionsartade monologer insprängda i dialogen som förklarar för mindre finansbevandrade tittare hur sådant som skattefusk och pengatvätt går till, så att alla hänger med i de omoraliska turerna.

”Publiken får komma in i en värld som annars är väldigt sluten. Det finns något lockande i att se människor göra precis som de vill, helt utan hänsyn till moraliska koder, lagar och sociala regler”, förklarar skaparen Øystein Karlsen seriens framgångar.

Han pratar med Affärsvärlden från Grekland där han spelar in en ny serie, om låtskrivaren och poeten Leonard Cohen, vars sång You Want it Darker används som ledmotiv i Exit.

”Det finns något i oss alla som tycker det vore skönt att göra precis vad vi vill, och ha pengar till det. De flesta skulle nog gjort andra val än personerna i serien, men jag tror att löftet om vad total frihet kan ge är universellt”, säger Øystein Karlsen.

Han har både regisserat och skrivit manus, baserat på intervjuer med ett antal män i Norges finansmiljö, men även med vad han kallar “troféfruar, ex-fruar, psykologer, och ekobrottsfolk”.

Det han framför allt hörde från de finansmän som blivit oerhört rika i ung ålder var att ingenting ger en kick längre, att de redan gjort allt.

”Jag hade den fetaste bilen innan jag var 30, jag hade legat med en supermodell. Vad gör man då?”, citerar Karlsen en av dem.

Resultatet av researchen blev tre säsongers studie i frihet av det slag som är renons på mening och avsäger sig allt ansvar för konsekvenser, snarare än frihet till självförverkligande. Ett besök på skuggsidan av toppen på Maslows behovstrappa.

”Men egentligen är personerna i serien inte superrika, som Petter Stordalen och andra, du vet. De är snarare någonstans i mitten, med två till tre hundra miljoner. Men det räcker för att göra absolut allt de vill, och eftersom de gjort det under lång tid så finns det där tomrummet”, säger Karlsen.

They fuck you up, your mum and dad

Øystein Karlsen har svårt att svara på om han själv tycker att Exit är en dokumentär, ren underhållning, eller en modern version av ett klassiskt drama om hur makt och pengar korrumperar.

”Vissa ser det som underhållning, andra som en tågkrasch i slow motion. Man vet inte riktigt om man gillar karaktärerna, men man kan inte titta bort. Sen finns det 19–20-åringar som tänker ’jag ska plugga ekonomi’ när de tittat. Och de som ser en stark kritik mot ett nyrikt Norge där kapitalismen går på anabola steroider. Det är svårt att välja hur någon annan ska se det man har gjort, men det finns en moralisk kompass ur berättarens synvinkel”, säger regissören.

Vart pekar den?

”Om man är född med tomrummet, eller har blivit fucked up utmed vägen, så hjälper inte pengar. Det viktigaste är relationer med människor som står nära, men karaktärerna i serien alienerar dem istället. Det finns inte mycket glädje hos de här killarna”, säger Karlsen och berättar att två av de personer han baserar karaktärerna på inte pratat med sin respektive pappa på 16 år, och att en blev skickad till internat när han var sju år.

Men i och med rikedomen har de aldrig behövt ta itu med de känslomässiga problemen, och har inte växt upp.

”En av dem, som hade över 50 miljoner när han var 24 år sa ’det var den dag jag insåg att ingen kunde röra mig längre’. Det är en tonårings sätt att leva utan att tänka på morgondagen, för pengarna kan fixa allt.”

Att serien kanske inte bara visar rikedomens risker, eller skulle locka unga till ekonomistudier, utan kan ha en glorifierande effekt istället, säger Karlsen att man som kreatör inte kan kontrollera.

”Jag hörde att i Norge hyrde studenter en hel våning i ett hotell och hade Exit-fester. Så det finns, absolut, men det är inte mycket man kan göra. Jag visar ju den mörka sidan också.”

Så snart någon av huvudpersonerna uttrycker genuina känslor, eller på annat sätt visar ”svaghet”, blir de omedelbart sanktionerade av de andra. Är det din bild att finansvärlden är så hård?

”Det är gruppmentaliteten som gör det. Alla tvivel som finns måste tryckas ner, eftersom dekadensen är vad som binder dem samman. Om den krackelerar skingras flocken och flocken är det enda de har eftersom de alienerat alla andra”, säger Øystein Karlsen.

Monster oberoende av system

Bredvid budskapet att man inte kan köpa lycka, menar Karlsen att serien är en kommentar om det nyrika Norge, där 5% av medborgarna tar hem 90% av inkomsterna. Något som samhället inte tjänar på, enligt hans mening.

Men kapitalism-kritiken “bevisas” vid närmare påseende inte av Exit, ens enligt regissören själv. För på frågan om en fri marknad är dömd att skapa sådana monster som Jeppe och de andra, pekar Karlsen i en annan riktning:

”Det tror jag verkligen inte. Monstren finns även på andra håll. Det har mer med överflödet och uppväxten att göra. En Kim Jong-un som importerar kaviar och rysk vodka är samma sak. Det finns många som skapat den här sortens orgier åt sig.”

NorgeArtikel

Här är miljardärerna som flyr Norge: ”Rik har blivit ett skällsord”

Vad gäller den kapitalistiska kritiken kan man även notera att inte bara Exit utan även många andra skildringar av finansvärlden nästan utan undantag speglar brott mot kapitalismens regler, snarare än inneboende resultat av systemet i sig. Skattesmitning, insiderhandel och marknadsmanipulation är inte delar av en välfungerande fri marknad. Ändå har den  sortens avarter av kapitalism sysselsatt många filmskapare och Karlsen säger sig kanske ha blivit omedvetet inspirerad.

”Jag tycker The Big Short är fantastisk, men The Wolf of Wall Street är nog det som ligger oss närmast, i att excesserna verkligen visas. Succession, till exempel, har en annan blick och gör inte det”, säger han.

Både tradition och stålar

Skådespelaren Simon J Berger, som spelar svenske Adam i serien, har i en egen Youtube-video påpekat att det finns skillnader mellan finanseliten i Sverige och Norge; eftersom det inte finns någon adel i Norge är det fritt fram för rika norrmän att odla en självbild där de är högst upp i hierarkin, medan nyrika i Sverige skulle behöva se sig slagna av personer med både ”tradition och stålar”.

Øystein Karlsen påtalar istället likheter mellan Norge och andra länder.

”Jag tror att den här miljön finns i varje stad som har ett finansiellt nav eller en börs. Det innebär inte att alla som sysslar med kapitalförvaltning och aktier beter sig så här, men att det finns en nisch av den miljön i Stockholm, Köpenhamn, Tokyo och New York – absolut.”

Adam är svensk, vad symboliserar det för norska tittare?

”Det symboliserar ingenting. Adam är precis som de andra tre grabbarna, förutom att han är sociopat. Jag ser Skandinavien som en marknad – man använder de skådisar som är bäst för jobbet”, säger Øystein Karlsen.

Nischens vara eller inte vara

I både konsten och  populärkulturen upprepas ofta budskapet att meningslöshet och brist på empati i förlängningen leder till den egna själens undergång. Men hur stora friheter har Karlsen tagit sig med verkligheten för att göra sin poäng? Hur mycket dammar kokainet och flödar alkoholen i Oslos finanskvarter och runt Stureplan – på riktigt?

Flera personer ur svensk finanselit som Affärsvärlden talat med är minst sagt skeptiska till Exits skildring av deras miljö. De säger sig aldrig ha sett något av detta i verkligheten och att serien är “överdriven och tillspetsad”.

Finansfolk i Stockholm känner inte alls igen sig utan tycker att din serie utmålar en – visserligen underhållande – men helt påhittad värld. Vad säger du om det?

”Haha, det är vad de flesta säger offentligt, men så fort man träffar dem på en bar brukar det låta ‘du tycker att det du har skrivit är grovt, då kommer du att få några historier här av mig…'”, säger regissören, men tillägger:

”De flesta jag mött i den här världen är nördar. De är bara riktigt, riktigt bra på siffror. Den typ som Exit skildrar utgör en nisch.”