Fallna imperier – dyster läxa för Kina

Kina står alltså inför en bankkris. Eller en mjuklandning. Eller en smärtfri övergång till konsumtionsekonomi. Något av detta lär säkerligen hända. Men vad händer sedan? Hur ser Kina ut om fem år? Om tio år? Eller två decennier? Och då talar vi inte bara om ekonomi utan också det mentala tillståndet i landet, då talar vi om vilken syn en miljard kineser har på regeringen och på effekterna av den ekonomiska utvecklingen.

Då det inte går att mäta framtiden, kan vi i stället jämföra med hur det såg ut i andra stora länder i motsvarande fas av industrialiseringen.

Den industriella revolutionens England exempelvis: tillväxten, miljöförstöringen och rovdriften i fabriker och gruvor påminner om dagens Kina.

Då allt går så mycket snabbare i Kina nu än i England då, är det inte lätt att hitta exakt jämförelseår. Men låt oss ta 1842, då den i Kina fortfarande förgudligade Friedrich Engels landsteg på de brittiska öarna för att ta hand om släktens affärer. Då kokade England, proletariatet krävde sin rätt, chartister och utopister fanns i varje gathörn och kampen för allmän rösträtt var hård.

Men ingenting hände de kommande decennierna, de sociala oroligheterna upphörde och revolutionsåret 1848 gick England förbi. Mätt på så sätt gick allting bra. Kanske bidrog patriotisk yra kring utländska krig i bland annat Afghanistan, och att Indien – som inte hade något val – offrades för den engelska textilindustrins välmående.

Tyskland kanske? Tysklands andra industriella revolution, från 1870-talet fram till första världskriget, då det efterblivna landet samtidigt med riksenandet växte till en av världens rikaste nationer, kan ge ledtrådar till den kinesiska gåtan. När kolgruvorna började gå för högtryck och kemikoncernerna blev världsledande, var det många som kunde tacka staten och de regionala myndigheterna för hjälpen. Och det faktum att mycket av teknologin fanns att kopiera längre västerut. Samtidigt växte socialdemokratin till världens starkaste arbetarrörelse. Statliga välfärdsprogram tog udden av radikalismen. Och det var lugn och ro. Fram till hösten 1914.

Japan då? Industrialiseringen började drivas fram under 1800-talets andra hälft som ett vapen för att kunna motstå det allt hårdare trycket från västimperierna. Det sociala missnöjet med det nya Japan blev allt starkare. Men en ännu starkare kraft vann kampen om nationens själ. Chauvinismen – den fanatiska patriotismen – växte till en folkrörelse, vilket såväl Ryssland, Korea och Kina fick känna av i form av militära nederlag eller kolonisation. Allt detta tog slut sommaren 1945.

Tre exempel på länder som befunnit sig i samma situation som Kina, tre länder där de sociala problemen med industrialiseringen i sig kunde övervinnas, tre länder där utrikespolitiken var synnerligen aggressiv.

Hur de inrikespolitiska motsättningarna löste sig skiljde sig från fall till fall, och Kina innehar på denna punkt ett blodigt världsrekord. Utrikespolitiskt är Kina däremot fortfarande en småhandlare – än så länge.

Frågan är snarare om det blir maktspelet kring den egna bakgården eller råvaruhungern som blir dominerande. Sett från andra sidan jordklotet är det många som önskar att det stannar vid att Kina tar över stafettpinnen som råvaruskövlare på den afrikanska kontinenten.

Saker vi inte längre minns:

Eurokrisen

Grekiska nynazister

Israel-Palestina

Superkonjunkturen

Vattenfalls miljardvinster

Saker vi hade glömt men plötsligt minns igen:

Alf Enerström

EAP

THX-doktorn