En multipolär värld med för hög skuldsättning

Graden av volatilitet på aktiemarknaden i år trotsar nästan all beskrivning. Från en hygglig start under januari-februari till bottenlöst elände i början på april, följt av den snabbaste återhämtningen sedan 1982, enligt investmentbanken Goldman Sachs (S&P 500).

Vår egen marknad föll drygt 20%, likväl ligger vi i positivt territorium hittills i år. Var det bara en obehaglig dröm?

Pax Americana ligger i backspegeln

Nja, att Trump 2.0 tillträtt har väl ingen missat, allra minst marknaden. Oavsett vad man tycker om personen eller politiken är det onekligen ett steg från det förväntade.

I linje med vad jag tidigare uttryckt är det en klar skillnad på det kortsiktiga stöket och underliggande, långsiktiga drivkrafter.

Två av dessa är centrala i det jag kallar för ”En ny ekonomisk era”, nämligen geopolitik och statsfinanser. I skärningspunkten mellan dessa två skulle jag vilja påstå att vi hittar nuvarande administration i USA med Trump som frontfigur.

Jag anser att vi lämnar, eller redan har lämnat den förra eran: Pax Americana, som efter Sovjetunionens fall blev ett globalt begrepp där USA som kvarvarande hegemon var garant för den västerländska, liberala ekonomiska modellen.

En historisk anomali

Globaliseringen tog fart på allvar under 90-talet och accelererade in i 00-talet, speciellt efter att Kina gick med i World Trade Organisation 2001.

Liberalisering, ökad handel, samarbete och en breddning av den ekonomiska tillväxten på global nivå kännetecknade en era på drygt 30 år som många än idag ser som det normala tillståndet.

Jag ser snarare denna period som en historisk anomali.

En unipolär värld, där endast en supermakt dominerar, är relativt ovanlig och det mer normala är ett multipolärt tillstånd med olika maktcentra. Den geopolitiska situationen idag är synnerligen intressant, där framväxten av Kina ändrat förutsättningarna rejält. Inte bara för väst, utan även för det som brukar kallas för ”The Global South”.

Hur dagens situation kommer att spela ut är svåranalyserat, speciellt eftersom vi rör oss mot en ny ordning och scenerier saknas inte. Det kan dock konstateras att en multipolär värld innebär en ökad ekonomisk fragmentering.

Vi blev alla påminda om hur lätt de globala försörjningskedjorna stördes ut under pandemin och uttryck som ”on”-,”near”- och ”friend-shoring” började vinna mark. Det nationella/regionala perspektivet vägde plötsligt tyngre än det globala, både ekonomiskt och säkerhetsmässigt. En trend som förstärktes efter invasionen av Ukraina och i år av USA:s riktningsförändring.

80% skuld – idag ett lovvärt exempel

En ökad ekonomisk fragmentering med parallella försörjningskedjor innebär allt annat lika att kostnaderna kommer att stiga, vilket både kan betyda en högre inflation och därmed också räntenivå. Går vi även mot en mer multipolär värld ekonomiskt, att det växer fram olika ekonomiska ”block”, är det frågan om handeln globalt kommer att öka i samma takt som under föregående era.

En annan viktig aspekt av den gångna eran är uppbyggnaden av skuld. När Sverige låg som sämst till i mitten av 1990-talet var vår statsskuld drygt 80% av BNP och vi sågs inte som det säkraste kortet av räntemarknaden. Idag ses 80% snarare som ett lovvärt exempel.

Räntekostnaderna som andel av statsbudgeten hamnar i ett annat fokus med dessa skuldnivåer. Vi kommer också från en lång period av sjunkande räntor, vilket underlättat klättringen på skuldstegen.

Efter finanskrisen hjälpte också den minst sagt oortodoxa penningpolitiken med nollränta (minusränta på vissa håll, något som inte ens fanns på konceptstadiet när jag läste nationalekonomi i mitten av 90-talet) och kvantitativa lättnader till med att underlätta ytterligare belåning.

Med 2022 i färskt minne har steget upp till en mer normal räntenivå tagits och plötsligt blir kostnaden för en hög statsskuld av en annan dignitet. Likaså effekterna av det geopolitiska läget, som ökat pressen på de offentliga finanserna i många länder via högre försvarsutgifter.

Lägg sedan till den demografiska situationen som ytterligare riskerar att anstränga många västerländska budgetar.

Får klara sig på egen hand

Kort sagt, den politiska sidan står inför intressanta prioriteringar kommande år.

Om den globala ekonomin också rör sig mot ett mer fragmenterat tillstånd med högre kostnader/inflation/räntor är en effekt en lägre nivå på tillväxten, vilket knappast underlättar den statsfinansiella situationen.

Trumps tullar kan ses i detta ljus – de har både en geopolitisk och statsfinansiell aspekt.

Möjligen är analysen att nuvarande system helt enkelt är för kostsamt och långt ifrån hållbart i sin nuvarande form. Administrationens policy är ”America First” där statsskulden och framför allt räntebetalningarna på den ska ned, handelsbalansunderskottet elimineras och den inhemska tillverkningskapaciteten öka.

Hög tillväxt, drivet av låga räntor och energipriser samt gärna en svagare dollar ingår också i visionen om att ”Make America Great Again”.

Övriga får klara sig på egen hand. En ny ekonomisk era innebär en annorlunda spelplan med nya risker, utmaningar och möjligheter. Pudelns kärna är dock att mentalt ställa om från det gamla till det nya, och med ett kortsiktigt fokus är det lätt att missa skogen för alla träd.

Michael Livijn är chefsstrateg hos Formue och har över 20 års erfarenhet av global marknadsanalys, strategi och allokering. Tidigare chefsstrateg på Nordea.