”Har vargarna slunkit iväg till någon mörkare del av finansmarknaden?”

I mängden får man omedelbart syn på Jan Olsson, CEO för Nordics på Deutsche. Han är lång så man ser honom lätt, och efter fem år som ordförande för Svenska Handelskammaren känner han alla, en sån där superpower-man hemligen önskar sig.

Olsson hälsar till höger och vänster innan han tar micken och välkomnar. Med störst vördnad presenterar han Jan Ståhlberg, en av dem som grundade EQT under riskkapitalets tidiga bronsålder. Nu driver Ståhlberg Trill Impact som ska bli global ledare bland fonder som tar samhällsansvar. ”Hoppas ska bli”, säger han ödmjukt när han kommer upp på podiet, men det låter sig ingen luras av.

Folk byts snabbt ut framme i fåtöljerna. Innan vi får mingla ska fyra namnkunniga paneler hinna säga smarta saker om kvällens tema: hur nordiskt riskkapital jobbar med ESG. Eller impact, som ESG kallas på mer poetisk finansiska (pf). För övrigt ett ord som likt Ståhlberg ständigt erövrar ny mark. För 30 år sedan skulle man ha personlig impact på klienternas bottom-line, minns jag. Nu ska man ha riskkapitalbolag med impact på världen. Helst ett egogrundat, nej, egengrundat förstås.

20 riskkapitalister deltar

Hursomhelst. Det visar sig att mellan den gamla och nya innebörden av impact finns ingen motsättning. För sammanfattar man budskapet från knappt 20 medverkande riskkapitalister så förenar ESG profit and purpose i ett äktenskap där varken själen eller plånboken behöver gå i terapi. Ärkehajen Gordon Gekkos ord från 80-talet framstår i profetiskt ljus. ”Märk mina ord, girighet kommer att rädda det fallerande företag som kallas världen”, sa han ungefär, med ett viskande drawl.

I jämförelse har Ståhlberg airen av europeisk filosof: ”Det finns ett moraliskt imperativ”, säger han. Och en affärsmässig möjlighet förstås. Unga vill veta på vilket sätt deras pengar gör världen bättre. Istället för att miljarder barn vinner extrapoäng i Fortnite när de skjuter någon i huvudet så kan de väl spela ett spel där man får jorden att överleva så länge som möjligt, förslår han piggt (pf= passionerat).

Så långt intet nytt från ESG-fronten, varken budskapet eller det faktum att fan som bekant blir religiös på äldre dar. Vad som överraskar är den starka framtidstron. Just här och just nu. Vågen av optimism från deltagarna nästan golvar den som oförberedd snubblar in från Dickens London utanför, där julens kalkonmiddag är hotad av varubrist, Waterloo står stilla för att tågpersonalen flyttat hem till EU, och många britter tvingas välja mellan att köpa mat eller slå på elen. I små terraced houses runt om i stan väntar man ju bara på presskonferensen där Boris förvandlas till Scrooge och kraxar cancel Christmas!

De finurliga hittar derivat

Ljuset och värmen på Nordic Private Equity Forum är sannerligen mer tilltalande. Här ”boomar ekonomin”, värderingarna är ”fenomenala” och exitar är ”starka på IPO, starka på M&A”. Jag kisar som mot en sån där teckning som föreställer en ung och en gammal kvinna samtidigt. Brexit och brister, eller boom och bonus. Båda bilderna en realitet.

Dave Lowery, marknadsexpert från Preqin, inleder bevisningen av PE-perspektivet med grafer som visar stark tillväxt för alternativa investeringar fem år framåt. AUM för riskkapital har redan nått över 100 miljarder dollar i Nordics, där fond-managers dessutom genererar högre netto IRR än konkurrenterna i övriga Europa. Förvisso är det slagsmål om saligheterna på marknaden, får vi höra. Men finurligt PE-folk hittar derivat: köper till exempel upp konsultfirmor med lägre multipler som servar tech-bolag vars värderingar blivit stratosfäriska.

Eftersom det går så väldigt bra, råkar en paneldeltagare säga, händer det att det går för fort ibland. Digitaliseringen under pandemin har ökat takten och alla vill få avslut så fort som möjligt. Man ges inte riktigt tid. Vilken risk det bakar in förblir osagt. Nervöst lagda i publiken tänker bubbla, paranoida tänker court case. Men när frågan ställs i rundan vill ingen veta av sånt. Dot com var en helt annan sak! Ingen visste ju vad de gjorde på den tiden. I motsats till nu, för nu har man koll. Crypto kanske är litet mer risky, inrymmer någon tveksamt. Kanske.

Paneldeltagarna är inga duvungar. Förutom Ståhlberg blir jag impad av Joana Rocha Scaff, Managing Director och Head of Europe Private Equity hos kapitalförvaltarna Neuberger Berman. Liksom Maria Perez Hultström på Priveq, en sällsynt fågel av arten svensk kvinnlig PE-partner. Väldigt coolt. Dessutom vill jag ha hennes röda klänning, nu inför julfesterna. Carl Johan Falkenberg lyckas vara erfaren och ung på samma gång. Han var tidigare Co-Head of Nordics på Triton, men är sedan något år på KLAR Partners, grundat av en utbrytargrupp av gamla kollegor. När Christina Brinck kliver fram, Investment Director för Volvo Group Venture Capital, känns svenskarnas respekt i luften. Hon har ju industrin i ryggen. Närvarande britter fattar ingenting för här i landet är det mer imponerande att ha koll på Euripides och Aristoteles. Som BoJo. Trade is not a profession, säger man.

Det är allvar nu med ESG:n, får vi höra. ”Gröntvättningens tid är förbi” annonserar Fredrik Bolander, Director på investmentbanken Lincoln International. Bolag kan inte bara skyffla runt koldioxid som Svarte Petter mellan sig längre. Allt har blivit mer professionellt och man mäter impacten bättre. Fast inte jättebra, för det är jättesvårt, nästan omöjligt, tillstår andra talare. Man måste våga satsa ändå, säger Ståhlberg.

Mätbar eller ej, ESG är bread and butter inom PE idag, inte bara en fjäder i hatten, enligt panelisterna. Siffrorna håller nästan med: 6% av alla PE-aktiviteter är ESG-fokuserade globalt och 9% av affärsvolymen är klimatrelaterad i Nordics, säger Scaff. Hälften av klienterna tycker net zero är ett rimligt mål, enligt Adam Black, partner och ESG-chef på sekundärinvesterande Coller Capital. 100 av våra 350 portföljbolag verkar inom impact, säger Fridtjof Berge, medgrundare av VC-bolaget Antler.

Verklighet eller fiktion spelar ingen roll

Efter en dryg timme omgiven av okontrollerad optimism står den grå lille skeptikern i mig inte ut längre utan frågar panelisterna vilka hinder de månne kämpar med? För riktigt så enkelt som det låter – alla på bettet och moraliskt motiverade – brukar ju förändringsarbete sällan vara, eller? Det blir tyst, sedan ett par sökande svar. Det kan ta slut på kapital längre ner i kedjan. Och trycket kan bli för stort på innovatörer att uppfylla en massa administrativa ESG-krav. Något åt det hållet. Riskkapitalister är en outnyttjad talangpool som författare till självhjälp-böcker, tänker jag. Inga hinder, bara möjligheter.

Svante Adde finns också i publiken, ett styrelseproffs som var senior redan när jag skrev om svenskar i Londons finansvärld för 15 år sedan. Skönt att visst är sig likt. Frikostigheten med champagne under ett långt eftermingel känns också angenämt förtrogen. Men precis när jag tänkt slappna av letar Craig Hartwell upp mig för att han är arg. Han tycker att jag ska skriva att den som söker investerare till byggprojekt i Karibien minsann får dörren igenslagen framför näsan så snart han nämner ordet utvecklingsland. Microlån och jätteinfrastrukturprojekt går bra, men ”vanlig” PE i utvecklingsländer – glöm det. Han tornar upp sig och intonerar ”fast vi ger 18% avkastning”.

Jag återger klagomålet till en riskkapitalist som fnyser. Jamaica? Finns det ens ett näringsliv där? Och 18 är väl nada om man riskjusterar. Fair enough, tänker jag, inte ens en kväll som denna har någon hävdat att PE är välgörenhet. Ändå vill man förlåta en hoppfull Hartwell som hört Ståhlberg tala om moraliskt ansvar och tror att det kan tolkas som vanligt folk skulle göra. När det i själva verket är unionen med vinstintresset som leder till alla sagor och under. ”För rätt energisatsningar finns hur mycket pengar som helst”, bekräftar Tomas Gärdfors, partner och boss över Norden-teamet på globala advokatfirman Norton Rose Fulbright. Hur mycket som helst, säger han igen och viftar med glaset.

Är det på riktigt? Har big swinging dicks och dekandenta svirare verkligen ersatts av ansvarsfulla världsmedborgare? Ska man tro Ståhlberg spelar det ingen roll vad som är verklighet och fiktion. Även gröntvättning är en bra start, sa han på podiet. Det gäller förebilder också, tänker jag. För även om vissa cashmere-får visar sig vara ullkostym-ulvar (det börjar bli sent nu – borde metaforen vara tvärt om?) så nog måste männen och kvinnorna här ikväll vara sundare förebilder med sitt prat om att göra gott, än det skrävlande man vant sig vid från vargarna som brukade dra runt i City.

Var håller de hus förresten? Har de slunkit iväg till någon mörkare del av finansmarknaden? ”Inte lär de varit här ikväll i alla fall”, säger en man från SEB. På väg hem genom ett City som glittrar trotsigt mot resten av stan, går jag förbi ett par vattenhål från en annan tideräkning, Before Corona. Om de är fyllda av festande vargar, eller om menyerna bytts ut till veganskt och alkoholfritt, det får undersökas en annan gång.