Riskmaximerande avgifter

Prestationsbaserade intäkter har, om än i liten skala, börjat tillämpas i den svenska fondbranschen. Framförallt är det senare års nytillskott i fondfloran, hedgefonder, där det blivit populärt. Detta, eftersom hedgefonderna med sina fria placeringsregler ställer höga krav på förvaltarna.

Men resultatbaserade avgifter tillämpas även för vanliga fonder (se tabell i den tryckta tidningen, nummer 21/1999 sidan 100). Variationerna på temat är många, men oftast tas dels en fast, dels en rörlig avgift på avkastningen utöver jämförelseindex.

Tanken med resultatbaserade avgifter är att kunden som retar sig på att förvaltarna får stora intäkter oavsett avkastning ska få ett alternativ. Genomsnittlig förvaltningsavgift (inklusive räntefonder) är 1,3 procent av förmögenheten och beräknas i år ge branschen 7,8 miljarder kronor.

Men huvudargumentet för resultatbaserade är att förvaltaren får ett incitament att höja avkastningen, vilket även gynnar kunden. Så långt är tanken god, men det finns ett par problem.

Egentligen dåligt

Låt oss ta ett exempel från arbetslivet. Alla som har löner kopplade till prestationer vill att utvärderingen ska ske under så kort period som möjligt. Därför vill exempelvis mäklaren att varje affär ska utvärderas, eftersom det är enklare att göra en god affär än flera. Då ger varje bra affär extra inkomst, även om resultatet av de ackumulerade affärerna egentligen är dåligt.

Arbetsgivaren tjänar på att ge den anställde en morot, men vill givetvis att den ska bero på helhetsresultatet. Därför får aktiemäklare och andra yrkeskategorier med prestationsbaserade löner, såsom säljare, ofta bara bonus en eller ett par gånger om året förutsatt att denne slagit uppsatta mål. Däremellan utgår en fast månadslön.

Som fondsparare bör du vara lika luttrad som arbetsgivarna ovan och kräva att prestationen mäts på längre perioder. Men flera förvaltare, såsom Banco, Fischer och Intrinsic, beräknar och tar ut den resultatbaserade avgiften dagligen. LF Wasa tar ut den månadsvis, medan Salus Ansvar Öhman och Trevise tar ut den kvartalsvis.

Hur det kan gå om man inte kräver långa utvärderingsperioder kan exemplifieras med Intrinsic Strategifond. Denna lilla, under fjolåret mycket omskrivna, hedgefond hade en lysande utveckling under de nio första månaderna 1998. I början av oktober kunde förvaltaren stoltsera med en avkastning på 57 procent, men felsatsningar gjorde att hela uppgången och mer därtill raderas på några få börsdagar. Avkastningen för 1998 slutade på minus 58 procent och resultatet i fonden förra året blev minus 21,5 miljoner kronor.

Ändå landade förvaltningskostnaderna 1998 på ungefär 20 procent av genomsnittlig förmögenhet. Därtill kom courtagekostnader i samma storleksordning. Utan dessa kostnader hade förlusterna blivit betydligt lägre. De som sålde på toppen ska inte klaga, men enligt fondens årsrapport var de inte så många.

Zenit bättre

Anledningen till att avgiftsuttaget i förhållande till snittförmögenheten 1998 kunde bli så högt var den dagliga uträkningen av den resultatbaserade avgiften. Eftersom förvaltaren stötte på patrull först i början av oktober var flertalet dagar i fjol sådan där den resultatbaserade avgiften kunde tas ut. Kunderna har all anledning att önska att utvärderingen skett per kalenderår, så som sker i en annan känd hedgefond, Brummer & Partners Zenit.

Intrinsic, liksom Fischer, har emellertid en mycket bra regel som säger att den resultatbaserade avgiften bara ska utgå när värdet på fonden stiger mätt från det högsta värdet på fonden. Alltså kommer ingen resultatbaserad avgift att utgå förrän fonden nått tillbaka till gamla rekordnivåer. Däremot utgår fortfarande den fasta avgiften på 1,5 procent.

Men eftersom förmögenheten i Intrinsic fallit till 5,6 miljoner kronor vid årsskiftet 1998/1999 blir det sparsamt med lön för de anställda.

Alla förvaltare, utom Trevise, tar ut en fast avgift. Så helt lottlösa blir de aldrig. Allra rättvisast vore om förvaltaren var tvungen att kompensera fonden när avkastningen är sämre än index med samma procent som förvaltaren får när avkastningen är bättre. Men det är en utopi.

Andra regler för att maximera avgifterna är att sätta ett tak för det maximala avgiftsuttaget, såsom hos LF Wasa och Salus Ansvar Öhman. Regeln gäller kvartalsvis, så på årsbasis kan totalkostnadsandelen bli högre än taket.

Lockar till risktagande

Korta mätperioder gör också att förvaltaren kan lockas att ta stora risker. Stort risktagande ger stora svängningar i värdet. Ibland kommer fonden att gå bättre än index, då ger det extra intäkter. Ibland kommer det att gå sämre och då får förvaltaren ändå den fasta avgiften. Detta kan innebära stora intäkter för förvaltaren trots att fonden långsiktigt utvecklas sämre än index.

Nej, kräv långa mätperioder. Minst ett år, helst flera. Dock är det rimligt att sparare som lämnar fonden måste betala för det resultat de erhållit.

Övrig information om avgifter och andra kostnader