Så skulle kvotering av styrelse fungera

Ett årligen återkommande vårtecken är nomineringen av styrelseledamöter till börsbolagens styrelser inför de bolagsstämmor som hålls längre fram på vårkanten. Och till denna nomineringsdiskussion hör också debatten om den ojämlika fördelningen av styrelseplatserna mellan kvinnor och män.

Nyligen var det Moderaternas partisekreterare Per Schlingmann som blåste liv i farhågorna respektive förhoppningarna om en lag om könskvotering till bolagsstyrelserna. Hans uttalande har tolkats som att Moderaterna har gjort, eller i alla fall är på väg att göra, en total omsvängning i frågan. Att så skulle vara fallet har senare förnekats av statsminister Fredrik Reinfeldt, kanske mest pliktskyldigast för att övertyga de övriga regeringspartierna om att överenskommelsen om att nej till lagreglerad könskvotering fortfarande gäller.

För när de borgerliga allianspartierna klev in i kanslihuset på hösten 2006 hade den socialdemokratiska regeringens planer på en lagstiftning faktiskt kommit väldigt långt. En närmare 400 sidor tjock utredning (Ds 2006:11, Könsfördelningen i bolagsstyrelser) var gjord. Utredaren, universitetslektorn Catarina af Sandeberg, hade nagelfarit ämnet ur en rad synvinklar, gjort internationella jämförelser och presenterat ett färdigt lagförslag.

Utredningen var också ute på remiss och ett stort antal instanser lämnade fylliga utlåtanden om förslaget. Men enligt kanslirådet Jacob Aspegren, som handlade ärendet på justitiedepartementet, gick luften ur alla inblandade parter då den borgerliga regeringen var så tydlig med att det inte skulle bli någon lagstiftning. Och därför avskrevs ärendet.

Skulle Moderaterna mena allvar med vad partisekreteraren nu sagt så behöver det inte vara så långt från ord till handling. För mycket av arbetet är ju redan gjort genom utredningen och remissförfarandet. Jacob Aspegren säger dock att justitiedepartementet inte fått något formellt uppdrag att aktivera ärendet igen.

Huvudtanken i Catarina af Sandebergs utredning är att införa en ny paragraf

i Aktiebolagslagen, ABL 8 kap. 9a §. Den nya paragrafen innebär ett könsfördelningskrav som siktar på att båda könen ska vara representerade till minst 40 procent i en bolagsstyrelse. Regleringen ska gälla för aktiebolag vars aktier är noterade vid en börs eller en auktoriserad marknadsplats.

Problemet är att man inte kan dela på människor och därför blir det praktiskt omöjligt att benhårt hålla på kravet om minst 40 procent. I den föreslagna paragrafen gör af Sandeberg en listning av hur fördelningen mellan könen ska se ut. Om styrelsen består av tre ledamöter räcker det med att en är kvinna (eller man). Om antalet ledamöter är fyra eller fem ska vardera könet vara representerat med minst två personer. Med en styrelse på sex till åtta ledamöter ska antalet av det minst representerade könet vara tre. Då aktiebolaget har nio ledamöter ska minst fyra personer av vartdera könet sitta i styrelsen. När aktiebolaget har tio ledamöter eller mer ska vartdera könet vara representerat i styrelsen med minst 40 procent.

Enligt utredningsförslaget ska de här reglerna gälla också för helstatliga aktiebolag. Men undantag från kravet på könskvotering görs för suppleanter och arbetstagarrepresentanter i styrelserna.

De bolag som inte lever upp till kraven ska drabbas av en administrativ avgift som Bolagsverket får rätt att ta ut. Avgiften föreslås vara 150?000 kronor. Och avgiften är en och samma för alla bolag, storleken, antalet anställda eller företagets omsättning spelar ingen roll. Bolaget ska tvingas betala om det utsett och anmält en styrelse som inte uppfyller kraven på jämn könsfördelning.

Genom att välja en avgift som sanktion skiljer sig af Sandebergs förslag från det uppmärksammade kravet i norsk lagstiftning. I Norge kan ett aktiebolag, vars styrelsesammansättning inte rättats till, bli föremål för tvångslikvidation.

Det är helt enkelt behörighetskrav för ett bolag, på samma sätt som det i svensk lagstiftning är reglerat att ett aktiebolag som har för få ledamöter i styrelsen eller för många ledamöter bosatta utanför EES kan upplösas. Men att gå lika långt som i Norge och göra kravet på jämn könsfördelning i styrelsen till behörighetskrav vill af Sandeberg alltså inte.

Detta var också en av de punkter som utredningen kritiserades för. Flera remissinstanser menade att det var en brist att det för ett bolag går att köpa sig fritt från könsfördelningskravet. Det blir till en frivillig avgift för de stora bolag som har råd att betala 150?000 kronor för att få igenom sina (manliga) styrelseledamöter och strunta i ny lagstiftning på området. Lagen riskerar därmed att bli tandlös om sanktionen är en administrativ avgift. Den typen av lagar är därför olämpliga att stifta eftersom de kan stimulera till trots mot tillämpningen.

Många tunga remissorgan var över huvud taget mycket kritiska till utredningsförslaget. Exempelvis menade Bolagsverket att en dylik lagstiftning skulle strida mot intentionerna om att göra regelverket enklare för företagare.

Juridiska fakulteten vid Lunds universitet tyckte att det kan ifrågasättas om kvinnor ska pekas ut som en särskilt skyddsvärd grupp enligt Aktiebolagslagen. En sådan här tvingande regel är främmande för dagens bolagsrätt, och man föreslog att det var något som borde hanteras inom ramen för Koden för bolagsstyrning.

Advokatsamfundet avstyrkte också förslaget, främst för att det skulle innebära ett betydande ingrepp i aktieägarnas frihet att utse styrelseledamöter. Samfundet skrev också att de “fördelar som kan antas kunna uppnås med förslaget, uppväger inte nackdelarna” och kallade det för “en principiellt betänklig reglering”.

Svenska Bankföreningen pekade på att en svensk särlagstiftning om kvotering skulle sätta käppar i hjulen för EU-arbetet med att modernisera och harmonisera bolagsrätten. Lagstiftningen skulle också kunna minska benägenheten för utländska bolag att etablera sig i Sverige eller förvärva svenska bolag.

Kollegiet för svensk bolagsstyrning såg en risk i att en lag skapar A-lag och B-lag i styrelserna. Alla kvinnor kan komma att uppfattas som inkvoterade i stället för att ha fått sina uppdrag på egna meriter. Samtidigt anförde man att det vore “ett flagrant ingrepp i äganderätten att förvägra bolagens ägare att fritt välja vilka personer som skall ges förtroendet att i styrelserollen förvalta deras egendom”.

Norska lagen sänkte värdet på företagen

Kvoteringslagstiftningen har påverkat de norska bolagens resultat till det sämre. Det visar resultaten av amerikansk forskning.

Den amerikanska tidningen New York Times hade den 28 januari i år en artikel som redogör för hur forskare vid University of Michigan studerat den norska kvoteringslagen sedan den infördes den 1 januari 2004 och vilka följder den fått för näringslivet i Norge.

Sedan artikeln publicerades har undersökningen fått kraftig genklang i den svenska debatten. Främst är det motståndarna till kvotering som använder den som argument mot en svensk kvotering.

I korta drag kan man beskriva forskarnas slutsatser som att de fann att kvoteringslagen påverkat värdet på de norska företagen negativt. De kvinnor som tog plats i styrelserna hade högre utbildning än männen som de ersatte, men männen hade betydligt längre erfarenhet.

Forskarna, som presenterade sina resultat i höstas, mätte hur väl bolagsstyrningen fungerade i de norska bolagen före och efter lagens ikraftträdande. Det mått som de använde sig av kallas för “Tobins Q”, som tagits fram av den välkände ekonomen James Tobin. Och forskarna fann att företagen i genomsnitt presterade 20 procent sämre, enligt Tobins Q, året efter att kvoteringen genomförts. Resultatet var mest negativt för de företag som tvingats till de största förändringarna av styrelsernas sammansättning.