Såg jag Elvis där i finansutskottet?

För ungefär två veckor sen inföll den 16 augusti. För de allra flesta människor – ja alltså den folkmajoritet som inte regelbundet använder brylcreme eller kör runt i stora bilar med teddytärningar i backspegeln – var det inget särskilt med den dagen. Men för några få väckte den sorgliga minnen till liv.

Den dagen för 37 år sedan dog nämligen Elvis Presley på ett sätt som en del nog fruktar mer än döden själv. På en toalettstol fick han en drog­inducerad hjärtinfarkt, föll framåt med kalsongerna runt anklarna och blev funnen på det sättet. Eller, dog och dog? De som vågar tänka friare vet förstås att han i själva verket spelar boule med Jim Morrison på hemlig ort.

Jag kom att länka samman Elvis förnedrande frånfälle, och det efterföljande förnekandet av hans död, när jag nyligen såg utfrågningen av Stefan Ingves i riksdagens finansutskott. Riksbankschefen vidhöll att svensk ekonomisk utveckling hade varit ”relativt god” och slog även fast att det ”inte finns något som tyder på att den svenska ekonomin är på väg mot deflation”.

Det var nog klokt att använda frasen ”relativt god”, då man förstås kan komma undan med att svensk ekonomi har utvecklat sig bra relativt exempelvis Greklands eller Italiens. Men bra? Knappast. Vad gäller inflationsutvecklingen kan man bara konstatera att inflationstakten har befunnit sig i en nedåtgående trend under fyra års tid och nu faktiskt uppvisar negativa siffror, alltså deflation.

Att först se sin penningpolitik misslyckas kapitalt med att uppnå de mål den ska uppfylla, och att sedan, i stället för att acceptera faktum, hålla fast i att det har gått relativt bra, är inte det lite som att vittna om att man såg Elvis på Ica i förra veckan?

Fast om jag ska vara lite mer nyanserad: Stefan Ingves har nog känt sig klämd mellan sitt ena uppdrag att hålla inflationstakten nära 2 procent och sitt andra uppdrag att värna finansiell stabilitet. Han har länge valt att fokusera på de upplevda stabilitetsriskerna med alltför hög belåning bland svenska hushåll. Det finns goda grunder att ifrågasätta om det har varit en klok strategi, men hans uppsåt har otvivelaktigt varit gott: att värna svensk ekonomi.

Den senaste räntesänkningen hela vägen tillbaka till 0,25 procent, som Riksbanken tvingades till i juli, kanske av en och annan kan betraktas som den slutliga reträtten från kampen mot skuldsättningen, men det tror inte jag.

Nej, i stället har nu bollen hamnat hos politikerna och hos Finansinspektionen. Och av finansminister Anders Borgs och socialdemokraternas finansministerkandidat Magdalena Anderssons uttalanden tidigare i sommar att döma, får vi kanske se amorteringskrav i Sverige någon gång efter valet. Det vore i så fall en rejäl åtstramning som troligen med råge ­upphäver effekten av den senaste räntesänkningen.

Vad händer då? Tja, om man minskar hushållens konsumtionsutrymme genom amorteringskrav i ett läge där inflationstakten redan dansar kring nollstrecket så blir förstås risken för deflation allt större. Det är faktiskt svårt att tänka sig en mindre lämplig tidpunkt för en sådan åtstramning än just nu. Särskilt som det blir svårt för Riksbanken att motverka de negativa effekterna med hjälp av räntepolitik. Men amorteringskrav är vad Ingves vill ha.

Jag undrar om riksbankschefen verkligen kommer att hålla fast vid att penningpolitiken har varit lyckad om några år när han ser tillbaka på resultatet? Förmodligen. Och själv såg jag Kurt Cobain på Statoil förra veckan.

Kulturskymning.

Augusti är månaden för centralbankschefernas möte i Jackson Hole i Wyoming. Kan inte låta bli att tänka att det låter som en plats tagen ur Lucky Luke. Men samtidigt gör mig tanken på Lucky Luke nedstämd. Jag har nämligen gjort den sorgliga iakttagelsen att dagens ungar inte läser seriealbum. Hur ska de någonsin kunna lära sig något om romartiden utan att plöja Asterix? Bättre introduktion till antik historia finns inte. Ett kulturarv är på väg att gå förlorat.