Toppskolans höga pris

Anna Kinberg Batra målade med bred pensel när hon höll sitt första tal som partiledare för Moderaterna i Friends-­arenan i Solna i helgen. Där fanns löften om stabila statsfinanser och en generös migrations­politik liksom ett utspel om Natomedlemskap och om kommunal vuxenutbildning. Mest engagerad och personlig blev den nyvalda partiledaren när hon talade om sin uppväxt. Född år 1970 växte hon upp i ett framgångsrikt och konformt Sverige där staten blandade sig i det mesta.

I skolan var utrymmet för individuell särart begränsat. Barn gick i den skola eller det gymnasium som kommunen hade anvisat, vanligtvis den närmaste. Undantag var sällsynta. När Kinberg Batra föddes var Sverige världens fjärde rikaste land, mätt som BNP per capita. Tio år senare, efter stagflationskrisen, hade vi halkat till plats nio. Fallet i välfärdsligan fortsatte men idag är vi faktiskt tillbaka på plats åtta bland OECD-länderna.

Inom ett viktigt område tycks Sverige dock ha misslyckats kapitalt, i varje fall om vi ska lita på rankningslistorna. Det gäller förstås skolan. Hur vi låg till när Anna Kinberg Batra började i grundskolan 1977 är visserligen svårt att säga. Under 1970- och 1980-talen gjordes inte de globala och prestigeladdade jämförelser som finns i dag.

Den mest omtalade internationella undersökningen, OECD:s Pisa-test, genomfördes första gången år 2000. Därutöver finns IEA (Internationella organisationen för utvärdering av skolresultat) med sin Timss-undersökning som testar elevers kunskaper i matematik och naturvetenskap i årskurserna fyra och åtta. Den genomfördes första gången 1995. IEA står också bakom Pirls, som undersöker läsförmågan hos elever i årskurs fyra. Den genomfördes första gången 2001. Men även om de riktigt långa tidsserierna alltså saknas så kan ingen ha missat att svenska elevers placering i dessa tre rankningar har fallit.

Sydkorea har en helt annan historia än Sverige, både i välståndsligan och skolmätningarna. 1960 var landet ett av jordens fattigaste, med samma BNP per capita som Bangladesh. I dag finns Korea på plats 22 i OECD:s BNP-tabell. Men mest remarkabelt är kanske att landet ständigt ligger i topp i Pisa, Timss och Pirls. Kan vi lära oss något?

I Sydkorea råder strikt katederundervisning och lärarens auktoritet är total. Eleverna studerar i snitt 13 timmar per dag. Betyg delas ut från klass ett, när barnen är sex år, och alla elever rangordnas i förhållande till kamraterna på alla prov, i alla ämnen samt totalt. De föräldrar som har råd betalar för dyra hagwon–skolor, en jätteindustri av privata institut där barnen trycker in glosor och räknar femmans matteuppgifter redan i årskurs tre. Huvudstaden Seoul har förbjudit hagwonerna att hålla öppet efter tio på kvällen, i övriga landet sanktioneras sällan förbudet om det ens finns.

Alla vill in på de mest prestigefyllda universiteten och högskolorna, och intagningen är strikt centralstyrd. Allt handlar om att preppa eleverna inför det helt avgörande intagningstestet – suneung – som hålls i november varje år. De som skriver toppresultat kommer in på de främsta universiteten, vilket i sin tur öppnar för ett jobb som påläggskalv i något av de stora konglomeraten, chaebols. Helst förstås det allra största: ­Samsung. Tillsammans med en klassisk konfuciansk auktoritetstro är det svårt att tänka sig ett system som är bättre riggat för att nå goda resultat i Pisa, Timss och Pirls.

Medaljens baksida är höga självmordstal och mängder av elever som vantrivs med både skolan och livet. Frågan är också vad de lär sig? Disciplin, såklart. Matematik, absolut. Men systemet prioriterar snarare memorering än kreativt tänkande. Ett annat problem som ekonomer i Sydkorea gärna pekar på är att landet överinvesterar i utbildning. Hela 87 procent går vidare till högre studier vilket innebär att många av de som tar examen tvingas ta jobb som de är kraftigt överkvalificerade för.

I sitt tal i lördags sa Anna Kinberg Batra att hon vill ”ständigt förbättra resultaten i alla skolor” liksom skapa bättre ordning och reda. Alliansen har nyligen föreslagit att betyg ska införas från årskurs fyra. Den svenska skolan har tveklöst utrymme för stora förbättringar. Men vi kan inte bara använda Pisa-undersökningen som måttstock och försöka skapa en koreansk skola. I stället borde vi ta fasta på det bästa i dagens utbildningssystem, snegla – men inte mer – på vad den grymma men resultatorienterade koreanska skolan kan lära oss och så fundera lite på vad som faktiskt fungerade i den svenska skolan under det förtalade 1970-talet.