I början av maj stod det klart att 180 000 bankkunder i Norge vann mot storbanken DNB i ett historiskt rättsfall. Bakgrunden var att flera av bankens sparare hade betalat relativt höga avgifter för en aktivt förvaltad fond. År 2015 meddelade Finanstilsynet, den norska finansinspektionen, att DNB inte hade gett kunderna vad de betalade för, varpå bankkunderna drev en masstämning mot banken. I januari 2018 frikändes DNB i norska motsvarigheten till tingsrätten men domen överklagades, och den 9 maj i år valde den norska hovrätten, Lagmansretten, att ändra tingsrättens beslut. Domen slog ner som en bomb i den nordiska finansbranschen. Inte minst för den retroaktiva aspekten som innebar att de drabbade fondspararna i snitt skulle få tillbaka nästan 2 000 norska kronor vardera på grund av de, enligt domen, för höga fondavgifterna som hade tagits ut. Den information som lämnats om den aktuella fonden – i fondbestämmelser, informationsbroschyr och faktablad – hade enligt domstolen gett andelsägarna intrycket att förvaltningen var aktiv, att målsättningen var att uppnå högsta möjliga avkastning i förhållande till jämförelseindex.
Dock var aktivitetsgraden i förvaltningen, i förhållande till fondens jämförelseindex, under en femårsperiod så låg att det inte fanns någon reell möjlighet att slå index. Kunderna hade därmed inte fått den förvaltningstjänst de haft skäl att förvänta sig. Avgiften, som var 1,8 procent, låg på en nivå som motsvarade andra aktivt förvaltade fonder, vilket domstolen menade gav spararna skäl att förvänta sig en aktiv förvaltning med möjlighet att slå index. Domstolen kom fram till att avgiften varit 0,8 procentenheter för hög och det är den delen av avgiften som nu ska återbetalas till andelsägarna.
– Jodå, vi har läst domen noggrant, säger Helene Wall, chefsjurist på Fondbolagens förening, som inte tror att vi kommer att få se liknande fall i Sverige.
– Den handlar egentligen om vikten av att den information som lämnas om en fond är korrekt. Vi har i våra undersökningar inte sett några svenska fonder som har så låg aktivitetsgrad och samtidigt beskriver sin förvaltning som mer aktiv än den är. Så, nej, jag tror inte att vi får se sådana fall som det norska i Sverige. Däremot visar domen hur viktigt det är att den information som lämnas om fonderna är tydlig, säger hon.
I Sverige väntas vi få en ny lagstiftning på plats som ställer krav på tydlig information om aktivitetsgraden i fondförvaltningen. Syftet är att investerare utifrån informationen ska kunna göra en bedömning av om storleken på den årliga avgiften är motiverad med hänsyn till aktivitetsgraden. Propositionen låg på riksdagens bord för beslut den 18 juni i år, och Helene Wall har suttit med i den utredning som tog fram förslaget.
– Föreningen är mycket positiv till all information som gör det lättare för fondsparare att välja fonder, säger hon.
Lagförslaget innebär att det i lag ställs upp krav på att fondbolag och AIF-förvaltare, för värdepappersfonder och specialfonder vars förvaltning kan jämföras med ett relevant jämförelseindex, ska lämna information om aktivitetsgraden i fondförvaltningen i förhållande till jämförelseindexet. Informationen ska beskriva hur förvaltningen av fonden bedrivs och varför det jämförelseindex som används är relevant. Lagändringar som föreslås träda i kraft den 1 januari 2020. Men vad säger finansmarknadsministern, Per Bolund? Tror han att nya fondregler kan leda till fler processer liknande den i Norge?
I Sverige finns det redan möjlighet att driva motsvarande talan i domstol. Men Per Bolund vill inte spekulera i om det kommer att bli vanligare till följd av de förändringar som nu görs. ”Å ena sidan leder förändringarna till mer information som gör det lättare att bevisa felaktigheter. Å andra sidan kommer informationen i sig slå undan benen på oseriösa aktörer som säljer dolda indexfonder till sparare”, säger Per Bolund.
