Fackligt tronskifte ännu under radarn

När man tänker på det så har de helt olika tonalitet de två fackliga centralorganisationerna. Inte enbart för att den ena arbetar kortsiktigt, med ständiga utspel, och den andra mer långsiktigt. De har olika initiallägen. När nio av tio svenskar trivs på jobbet och med sina arbetsgivare – då förefaller LO fokusera på att företräda de tio procenten som är missnöjda. TCO resonerar tvärt om. Om 90 procent av medarbetarna trivs – då kan inte facket upplevas mest företräda de som protesterar. Då gör man sig till slut irrelevant.

Den här olikheten ska nu inte överdrivas. I ett internationellt perspektiv är Sverige känt för att ha ansvarstagande fackliga organisationer. Men skillnaderna mellan de bägge facken är trots allt rätt påtagliga. När den ena organisationen utgår från enskilda individers avgörande betydelse för varje arbetsplats och företags framgång, tänker den andra organisationen mest i kollektivistiska termer. Den ena har hamrat fast en profil som broms på samhällsutvecklingen, medan den andra är mer framtids­inriktad.

Av dessa två inriktningar har fackets hittills dominerande tankesystem varit LO:s. Som störst ges man den upphöjda positionen – bland annat i media – att betraktas som tongivande. Men allt det där förändras i detta ögonblick. Nu har i stället TCO flest medlemmar. Den tillgängliga statistiken lider dock av viss eftersläpning. Vid årsskiftet redovisades fortfarande LO-förbunden ha cirka 15 000 fler medlemmar än TCO-förbunden, 1 425 286 mot 1 409 483. Men datan summerades i december 2018. Nu när vi befinner oss i juni 2019 lär växlingen mellan centralorganisationerna redan ha ägt rum. TCO har växt förbi, men ännu har vi inte sett rubrikerna. Detta avgörande rollbyte för facket har inte bara med strukturomvandling och demografi att göra. Skillnaden mellan arbetares och tjänstemäns så kallade organisationsgrad ökar nämligen även den kraftigt. Från att ha legat på en lika hög nivå 2006, 77 procent, har arbetarnas fackliga organisering sjunkit till 59 procent medan tjänstemännen ligger kvar på höga 72 procent. LO tycks få allt svårare med sin aktualitet och giltighet. LO:s minskande relevans kommer att få effekt på organisationernas styrka och samhällsinflytande.

Hittills har en nedåtgående spiral för LO, som sker parallellt med minskat väljarstöd för Socialdemokraterna, lett till en växande intern facklig kritik mot det som kallas facklig-politisk samverkan. Än i dag finansierar LO valkampanjerna åt S. Just denna partipolitiska koppling ses som ett växande problem. För tänk er en organisation, vilken som helst, som skickar vidare delar av medlemsavgiften till en annan förening trots att inte ens hälften av organisationens medlemmar sympatiserar med föreningen som får medlemspengarna. Det är klart att legitimiteten för transaktionerna ifrågasätts. I senaste riksdagsvalet 2018 var röststödet för S bland LO-medlemmar nere i 41 procent, i EU-valet runt 32 procent. Förbundet Kommunal, det största, har redan beslutat att inte längre skicka några pengar: det är ju från undersköterskan och brandmannen vi tar dem. Medlemmar säger att de inte längre röstar på det partiet, varför ska då deras medlemspengar ges bort?

Men kritiken accentueras av ytterligare ett skäl. LO anser att vänsterregeringen bedriver högerpolitik. Samtidigt har vi bara sett början på det växande fackliga missnöjet mot januariöverenskommelsens 73 punkter. Det som hittills står på papper ska senare genomföras i verkligheten. Den interna kritiken mot S-ledningen kommer då att blåsa upp till orkanstyrka. Men av facklig-politisk tradition sitter LO:s ordförande själv med i VU, den yttersta S-ledningen. Inom flera förbund diskuteras därför hur den facklig-politiska samverkan i form av dessa dubbla stolar kommer att leda till alltmer ohållbar facklig-politisk sammanblandning gällande politiskt ansvar.

Motsvarande problem finns inte hos det TCO som nu är störst. TCO:s problem har i stället varit ett annat. Precis som i amerikansk politik – där president Donald Trumps seger förklarades med missnöje från industriarbetare i The Rust Belt – har de svenska partierna försökt vinna vad som visar sig vara lättrörliga väljargrupper utanför storstadsområdena. Där det svenska missnöjet kanaliseras, och stödet för Sverigedemokraterna växt som mest. Då förskjuts intresset bort från väljare i decilgrupper med företrädesvis högre inkomster och utbildning. Alltså bort från TCO-väljarna, bort från medelklassen i det så kallade mellanskiktet med ljusare framtidstro. TCO:s inflytande över samhällsdebatt och politisk agenda har därför varit mindre de senaste valrörelserna. Men inget parti som vill vara brett och stort kommer att kunna undgå att ta hänsyn till ett TCO som nu växer i styrka. Lägg därtill akademikerna i Saco. Det fackliga tronskifte som nu ägt rum kommer över tid att få långtgående konsekvenser.

Kommunikationsansvarig för Nordstjernan och rådgivare till bland annat Wallenberg Foundations AB. Tidigare i Investors ledning och med bakgrund som statssekreterare (S).