Även om den svenska debatten inför EU-valet mestadels är sakinriktad, så ligger den där och puttrar: synen på nationalstaten. Frågar man vissa liberaler hägrar visionen Europas Förenta Stater. Med steg på vägen som gemensam socialpolitik och fördjupat militärt samarbete ska mentala och legala gränser dekonstrueras.
Andra talar hellre om ett Nationernas Europa. De känner trygghet i gränser och fruktar att en alltför hårt driven integration får hela bygget att implodera. En blick bakåt ger starka argument åt båda lägren. Ta bara de stora europeiska krigen. Det 30-åriga och det 31-åriga.
När krutröken skingrats 1648, framträdde ett Europa med stärkta nationalstater som Frankrike, Holland och Sverige, medan feodala strukturer och det tysk-romerska riket kraftigt försvagats.
Religionsförtrycket minskade, den vetenskapliga revolutionen spirade. Och från 1700-talet kom européerna att uppleva upplysning, industrialisering och – en förvisso ojämnt fördelad – tillväxt. Och även om freden ofta bröts var konflikterna relativt småskaliga, med Napoleonkrigen som blodigt undantag. Vidare gjordes i nationalstatens hägn enorma infrastruktursatsningar. Och världen upptäcktes.
Nationalstatsskeptikerna å sin sida kan hänvisa till det 31-åriga kriget 1914–1945: en pr-mässig katastrof för det nationalstatliga konceptet. Att unga män gladeligen lät sig enrolleras till skitiga skyttegravar i Flandern för en fladdrande tygbits skull, ter sig komplett vansinnigt. Och i krigets andra fas, så göddes ju det nazistiska projektet av tysk, det vill säga nationalstatlig, revanschism. Även om Hitler väl snarare var imperiebyggare än nationalist.
Och var inte kolonialismen – en av upptäckariverns konsekvenser – en utlöpare av nationalstatens mörka sida? Hur lätt var det inte att dela in mänskligheten i högre och lägre stående raser, med det egna folket i hierarkins topp. Utrota varenda jävel.
Dagens globala politiska vindar är tveklöst nationalstatliga. Brexit, den evige Putin, Kinas ekonomiska jättelyft, ett Polen och ett Ungern som styvnackat säger nej till varenda flykting. Vackert är det inte alla gånger. Men vad är alternativet?
Efter Sovjetimperiets fall talades det om historiens slut och Pax Americana under Bush den äldre, men den motspänstiga och partikulära verkligheten slog snabbt tillbaka, med början på Balkan. När sedan Bush den yngre satt i Vita huset skulle en ny världsordning etableras: demokrati och frihet i Mellanöstern medelst vapenmakt. Imperiedrömmar. Men de gick i kras.
Mot den bakgrunden är det inte förvånande att en efterföljande amerikansk president började bygga muren mot Mexiko starkare, kasta ut illegala invandrare i stor skala och krympa USA:s globala maktanspråk. Jag tänker givetvis på Barack Obama – vars politik nu fortsätter i tangentens riktning under Donald Trump. America first. Det vill säga nationalstaten.
Klansamhällen är stillastående, imperier i grunden parasitära, dessutom svåradministrerade. Medan nationalstaten alltså visat sig vara en ytterst robust och produktiv konstruktion. Även ur ett demokratiskt och välfärdsstatligt perspektiv. Det är ju den etablerade plattformen för såväl politiskt ansvarsutkrävande och debatt, som omfördelning av resurser från rik och frisk till fattig och sjuk.
Jag skriver dessa rader på släktens lantställe i Roslagen, några kilometer från den lilla 1200-talskyrka där jag döptes och gifte mig och begravt flera anhöriga. Solglitter i sjön, uråldriga stenbumlingar i ymnig grönska utanför fönstret. På tv i kväll kan jag titta på hockey-VM och Eurovision-semifinaler, och jag vet vilka jag hejar på. För jag är svensk. Men det är ju bara en blågul tygtrasa! Och du känner inte ens en tiondels promille av alla svenskar. Och inte EN KOTTE i landslaget! Jag vet. Jag vet. Men försök att komma på något bättre.
Författare och debattör som medverkar i Affärsvärlden med en krönika var fjärde vecka.
