Vattenfalls fina flöden

Att senaste årsbokslutet från Vattenfall fick så lite uppmärksamhet är anmärkningsvärt. För första gången på fem år ­visar bolaget vinst. Och inte nog med det – Vattenfall ger dessutom utdelning till ägaren svenska staten, också det för första gången på fem år.

När det handlat om Vattenfall de senaste åren har vi annars vant oss vid att se en allvarlig näringsminister Mikael Damberg, en ordförande Lars G Nordström med pannan i djupa veck samt vd:arna Øystein Løseth och senare Magnus Hall som förklarat hur låga energi­priser skapat magnifika hål i balans­räkningen.

En tumregel är att bolag som inte har några avancerade expansionsambitioner bör uppfylla tre krav: de ska gå med vinst, ha bra kassaflöden och kunna ge utdelning till sina ägare.

De senaste fem åren har Vattenfall missat två av tre kriterier. Vinsten på sista raden har i ett par år hört till de absolut sämsta i svensk företagshistoria, endast i konkurrens med telekomkoncernen Ericsson under krisen i början av 2000-talet. Utdelning har det således inte varit tal om. För ägaren staten har det varit beskt. Innan krisen slog till 2013 delade Vattenfall ut mellan 4 och 8 miljarder kronor årligen. Pengarna tickade in och därmed dämpades också kritiken mot att Vattenfall inte bara hörde till Europas största producenter av kraft utan också koldioxid.

Två affärer ligger bakom det mesta av eländet. Dels köpet av den tyska brunkolsverksamheten 2001. Bolaget var lönsamt och genererade i många år fina vinster till Vattenfall. Men med Miljöpartiet i regeringen, som gått till val på att brunkolet skulle stanna i marken, blev det politiskt svårt för staten att behålla verksamheten. Extra illa var det då att köparna inte stod på rad för att köpa den utdöende verksamheten. ­Regeringen tvingades sälja bolaget till ­underpris, vilket resulterade i nedskrivningar på 40 miljarder kronor, fördelat på två år. Vattenfall gick därmed både miste om vinster i verksamheten och tvingades ta stora förluster.

Den andra orsaken till Vattenfalls bekymmer är köpet av det nederländska energi­bolaget Nuon. Bolaget köptes i omgångar från 2009 för sammanlagt 89 miljarder kronor. Värdet har hittills skrivits ned med över 50 miljarder kronor.

Till detta ska läggas stora nedskrivningar i den svenska kärnkraften. Summan på de extraordinära nedskrivningarna ligger därmed norr om 100 miljarder kronor de ­senaste fem åren.

Den ena affären gjordes under S-regeringen Persson och den andra under M-regeringen Reinfeldt, vilket förklarar varför det politiska käbblet om Vattenfall har varit förhållandevis litet, med tanke på krisens omfattning.

Hur har då Vattenfall överlevt utan att ägaren tvingats stoppa in pengar? Svaret är fantastiska kassaflöden. Under krisåren har rörelsen hela tiden gått riktigt bra, med ett fritt kassaflöde på mellan 19 miljarder och 25 miljarder kronor mellan 2013 till 2016. Vattenfall själva använder gärna kassflödesbegreppet FFO (funds from operations, på svenska ”internt tillförda medel”), som ­annars främst är populärt i fastighetssektorn. Mätt som FFO har kassaflödena legat runt 30 miljarder kronor under krisåren.

Så när pengarna runnit ut i ena änden på grund av misslyckade affärer har rörelsen kunnat täcka upp för en stor del av förlusterna. Det kan liknas vid en person som har en riktigt fet månadslön och som envist spekulerar bort inkomsten på usla börsspekulationer. För Vattenfall har nedskrivningarna tärt på det egna kapitalet, som har minskat från 141 miljarder toppåret 2012 till 79 miljarder kronor i slutet på 2017.

Att Vattenfall sålt och sparat syns här och där i siffrorna. Antalet anställda har halverats från som mest 38 000 år 2010 till knappt 20 000 i slutet på förra årsskiftet (data för 2017 har inte presenterats ännu). Elproduktionen har minskat från 179 TWh år 2012 till 127 TWh i fjol. Omsättningen har gått ner från 214 miljarder kronor 2010 till 135 miljarder kronor i fjol.

När Vattenfalls vd Magnus Hall i förra veckan talade om ”a turnaround year”, var det lika mycket grön elproduktion som ­resultatet han syftade på. Men Vattenfalls återkomst till svarta siffror är faktiskt betydligt mer spektakulär än försäljningen av brunkolen.

Rent formellt ligger bolaget precis under det finansiella målet för kapitalstrukturen, mätt som FFO/justerad nettoskuld på kvarvarande verksamhet. Målet är 22 procent och resultatet för 2017 var 21,5 procent. Men nära nog, tycks styrelsen tänka och föreslår ändå en utdelning. Och det kan de bjuda sig själva på.

För just ägaren staten är det en rejäl seger, inte minst för dess exekutiva gren regeringen, som i ett valår kan visa att skamfläcken i statens bolagsportfölj nu äntligen mår bra igen. Visst, man vinner inga val på näringspolitik, men man kan förlora dem.