Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Nationalism 2.0

2020-01-15 18:00

Vilken är Norges viktigaste råvara?

När oljan sprutar från det nya fältet Johan Sverdrup i Nordsjön råder knappast någon tvekan om svaret.

Finlands och Danmarks nationella resurser är svårare att rangordna, eftersom de har mer diversifierade ekonomier. Kanske sisu? Kemikalier till läkemedelsindustrin? Eller grisar?

I Sverige var svaret traditionellt skogen och malmen – med det moderna tillägget uppfinnare och entreprenörer. Inför 2020-talet vill jag dock hävda att vår i särklass viktigaste råvara är en annan:

Tillit.

Förtroendet svenskar emellan och för politiker, experter, företagare och byråkrater har varit nära nog unikt. Det gav oss välfärdsstaten som befriade individen från klan och otrygghet. Den gav oss en korruptionsfri förvaltning, låga transaktionskostnader i näringslivet när vi varken behövde livvakter eller jurister för att stämma varandra till höger och vänster.

Ett synligt resultat av allt detta är sjukvården som slukar hälften så mycket av BNP som i USA – och ändå levererar effektivare behandling, längre liv, bättre hälsa till hela befolkningen, inte bara de försäkrade.

Emellertid är det ju ingen hemlighet att tilliten i Sverige dalar. Det gäller vården, polisen och skolan lika väl som massmedierna och det politiska systemet. Stor invandring på kort tid lyfts ofta fram som orsaken. Men det finns fler förklaringar, mindre bekväma, eftersom de kräver en titt i spegeln.

När kapitalet av tillit byggdes upp samspelade lyckosamma materiella faktorer med svenska värderingar. Hit kan räknas individualism och modernitet, liksom strävan efter konsensus och kompromisser. Konflikträdslan tillät ofta bara en sanning i taget, dock helst evidensbaserad.

Fred, Frihet, Fakta och Folkets hus. En civiliserad mix, men som alla recept har det sina biverkningar. Dagens samhällsproblem som tär på tilliten kan härledas till de omtalade blågula värderingarna. Ibland har vi helt enkelt tagit dem lite för långt.

Sjukvården är hypermodern, högteknologisk, men om folk tvingas köa och aldrig får träffa en tröstande doktor blir alla ändå missnöjda. Ekonomer och ingenjörer kan bara göra så mycket.

Skolan blev också ett experimentlaboratorium för orealistiska ambitioner. Vänsterns rättvisa kommunalisering och proletarisering av lärarna. Högerns marknadsdrömmar. Pedagogernas illusion om det oförstörda barnet som kritiskt bildar sig själv.

Flyktinginvandringen under 2000-talet speglar ett öppet land som tagit sitt ansvar. Men utan politisk förankring och motsvarande reformer av den svenska modellen har integrationen blivit lidande. Att sjunga med änglarna och sopa under mattan är också svenska värderingar.

Tilliten i samhället är både demokratins och ekonomins viktigaste smörjmedel. Sverige höll länge världsmästarklass i båda grenarna – funktionell politik, dynamisk ekonomi – men nu är råvaran hotad. Den föga älskade januariöverenskommelsen är i sig resultatet av ett sjunkande förtroende, både för politikerna och partierna emellan.

Vad göra? Antingen fortsätta på det nya spåret – fula ut, peka finger, bortförklara, brännmärka, för att lägga ansvaret utanför oss själva och bygga samhörighet inom något politiskt lag vi råkar tillhöra. Eller också gör vi på det gamla sättet. Tillsätter en utredning. Försöker förstå och lösa själva problemen.

Sverige skulle behöva en tillitsutredning för att kartlägga vår viktigaste resurs och rädda vad som räddas kan. Norge döpte sitt nya oljefält efter parlamentarismens fader Johan Sverdrup. Låt oss döpa detta initiativ till Karl Staaff-kommittén.

Niklas Ekdal

Fler krönikor av Niklas Ekdal

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet