Vi upplever för tillfället problem med vår inloggningstjänst, allt material är för tillfället upplåst
Hej, tack för din order! Din betalning är nu genomförd och ditt konto verifieras, var god och invänta e-mail med aktiveringslänk för att kunna använda ditt konto.
Välkommen, du har tillgång till Premium-materialet via ett samarbete med Telia Zone!

Slaget om konservatismen

2020-03-11 18:00

Konservativ blir man när man har något att bevara. Det sa en kille första gången jag träffade honom, och han gick sedan vidare till att bli boss för en tankesmedja, och därefter chefredaktör. Vi blev senare kompisar så nu vet jag att han visste vad han talade om.

Det står ett slag om konservatismen i Sverige nu. Anledningen är naturligtvis att Sverigedemokraterna tar väljare från Socialdemokraterna. 36 procent av LO-medlemmarna skulle rösta på SD mot 29 procent på S, enligt SvD/Sifo i januari. Bland manliga LO-medlemmar hade SD stöd av nästan 44 procent, och S bara av 26 procent.

Vad har det med konservatism att göra? Socialdemokraten Widar Andersson har slagit fast att det hans parti fruktar mest är Sverigedemokraterna, och han brukar också veta vad han talar om.

Sverigedemokraternas portalparagraf i principprogrammet lyder: ”Sverigedemokraterna är ett socialkonservativt parti med nationalistisk grundsyn, som betraktar värdekonservatism och upprätthållandet av en solidarisk välfärdsmodell som de viktigaste verktygen i byggandet av det goda samhället.”

En solidarisk välfärdsmodell i en stark stat … ni hör ju själva hur socialdemokratiskt detta låter. Förutom själva ordet konservatism. För S konststycke har varit att styra bort från det vänsterrevolutionära utan att hamna i knäet på liberalerna och högern. Men nu synas korten från höger och många S-väljare tycker – trots ordet konservatism – om vad de ser. Så därför uppstår diskussionen om konservatism, och vet ni vilka som blir mest irriterade? De liberala. För de är sidsteppade. Liberaler har under många år betraktat sig själva som förnuftet i mitten, en tacksam position i de rationella ingenjörernas land.

Nu är risken dock uppenbar att partier som inte mäktar med diskussionen om social välfärd och människors behov av att titta tillbaka till vad som brukade kallas det goda samhället, kommer att krympa. I det goda samhället ökade inte antalet flyktingar, eskalerade inte våldet och tiggeriet var en mycket ovanlig företeelse som aldrig utlöste diskussioner om att tiggeriet nog trots allt var en företeelse som måste accepteras.

När en stor del av befolkningen funderar över de här samhällsproblemen, når inte det liberala budskapet om frihetens välsignelsebringande ända fram. Kanske inte heller därför svenskar tar ganska grundläggande friheter för givna, och skulle bli förbannade om någon petade på dem. Ungefär lika arga som de blir på globaliseringsprofeter som vill avskaffa välfärdsstaten.

Att de svenska partierna länge undvek att diskutera flyktingströmmar, våld och tiggeri har som opinionsanalytikern Markus Uvell visade i sin bok Bakslaget, resulterat i att 74 procent av väljarna tycker att politiker ägnar sig för mycket åt udda symbolfrågor. Svenska väljare känner pessimism, frustration och vill ha en pragmatisk politik som handlar om deras vardag.

Hur ska de svenska väljarna bli av med sin pessimism och frustration? I romanen Leoparden, av Lampedusa, finns uttrycket ”Om vi vill att allt ska förbli vid det gamla, måste allting förändras”. Och en av konservatismens grundidéer är att förändring alltid sker, men den ska ske försiktigt.

I SvD skrev Maria Ludvigsson att ”Den goda konservatismen värnar det som byggts upp under lång tid, som är arv efter generationer som genom misstag och framgång lämnat efter sig vad de ansett värt att bevara. Det är ett förhållningssätt till sådant som inte kan skapas på nytt i ett slag. Det är också en konservativ tanke att allt nytt inte per definition är rätt, liksom att allt gammalt inte per definition är fel.”

En del citerar Lampedusa som att ”Om vi vill att allt ska förbli som det är, så måste vi ändra på allting”. Den översättningen missar den centrala tanken att även om vi inte lägger oss i allt, så kommer en spontan förändring att ske. Viktigt för den som vill förstå vad som håller på att hända i politiken.

Leoparden

Romanen Leoparden (på italienska: Il Gattopardo) är skriven av den italienske författaren Giuseppe Tomasi di Lampedusa, och utgiven postumt 1958. Handlingen utspelar sig på Sicilien från 1860 till 1910 och skildrar adelsfamiljen Salina och den sicilianska aristokratins nedgång i samband med Italiens enande.

Susanna Popova

Fler krönikor av Susanna Popova

Mest läst

Premiumnyheter

Aktuellt inom

Bostad & fastighet